Tekniken att sampla och loopa sig själv i realtid är ordentligt beprövad, särskilt inom experimentellt elektroniska musikformer.

Theresa Andersson behärskar denna teknik till fulländning och använder den som ett verktyg för att ge sina relativt konventionella sånger ett helt igenom personligt uttryck. Den monotoni som kan uppstå av de överlagrade looparna undviker hon nästan helt.

Den i New Orleans boende sångerskan, instrumentalisten och låtskrivaren har utvecklat och finslipat sitt musikaliska hantverk länge och var i Sverige så sent som förra året utan att få någon egentligen uppmärksamhet. Det var först efter att skivbolaget i våras äntligen släppte det fantastiska albumet Hummingbird, go! – effektivt marknadsfört av några Youtube-klipp – som den rättmätiga hajpen fick fart.

På Jazzfestivalens andra dag tar det stora intresset för henne konkret gestalt i den långa kö som bildas av människor som vill komma åt någon av de 300 futtiga platser som Moderna museets auditorium erbjuder. Det är naturligtvis en planeringsmiss; Theresa Andersson skulle klara av att fylla utrymmet framför Nya scenen, eller till och med Stora scenen. Frågan är vad hon inte skulle klara?

För oss som fått en plats blir det hur som helst en mycket minnesvärd konsert. Det finns förstås en tidpunkt i framtiden då Theresa Andersson tagit sin solouppvisningsshow så långt det går, men sommaren 2009 är hon en osedvanligt komplett artist som gör allt rätt.

Från det att hon går in på scenen, tar av sig sina röda skor och barfota börjar dansa fram sin folkpopsouliga musik med röst, fiol, dulcimer, akustisk gitarr, trummor och, framför allt, två mikrofoner och en uppsättning pedaler, har hon vår fulla uppmärksamhet.

Egentligen skulle det räcka med den uttrycksfulla sångrösten, men nu råkar det vara så att Theresa Andersson också är en fantastisk violinist, har en osviklig rytmisk känsla, är en hejare på publikkontakt, rör sig snyggt. Jo, hon är till och med rolig.

Just när jag börjar fundera på om kvinnan där framme som så charmerande bygger sin musik av glädje möjligtvis saknar känsla för jazz dansar hon rätt in i ett avsnitt med knäckande jazzig scatsång. Som publik kan man bara svara på sådant artisteri med stående ovation.

Dan Backman

noje@svd.se

Fler artiklar