Samtidigt som Mötley Crüe sätter igång festivalens i särklass största spelning börjar djungeltrumman om Michael Jacksons död spridas i publiken. Världens största popstjärna är borta.
Och samtidigt sätter kvartetten från Los Angeles den sista spiken i sleaze-kistan. Åttiotalet är dött, länge leve åttiotalet. Eller snarare, må det vara begravet.
Mötley Crüe på Peace and Love 2009 är bland det sämsta jag sett på en scen, alla kategorier. Det är inte det att det är lite charmigt slarvigt eller ringrostigt. Det är inte det att det finns en sådan uppenbar nostalgisk glädje att man har överseende med eventuella klavertramp här och var. Det enda som går att utmynna är ren och skär dynga – så enkelt är det.

Vince Neil sjunger så fruktansvärt dåligt att det inte ens är roligt. Han har aldrig varit någon vokalstjärna, men eftersom någon tyckt att det varit en bra idé att lägga hans sång högre än allting annat blir det överdrivet och plågsamt uppenbart exakt hur dålig han är. Trummisen Tommy Lee är lika jobbigt pajasaktig som vanligt – denna gång svamlar han svordomar i fem minuter, hoppar ned i publiken, och syftet lyser med sin frånvaro.

Basisten Nikki Sixx är den enda som fortfarande har värdigheten i behåll, men det räddar knappast det faktum att körsången uppenbart är playback. Och liksom för att göra det hela lite mer outhärdligt så syns inte ens bandet på storbildsskärmarna – utan istället matas det diverse ”provokativa” bilder bestående av porr, krig, politiska figurer etc. Ingen kan någonsin övertyga mig om att Mötley Crüe, sisådär 20 år efter sin storhetstid, är ”motherfuckers of the year”.

Skärp er. Sluta. Gå hem.

Linnéa Olsson

noje@svd.se

Fler artiklar