Det är nästan precis två år sedan Bob Dylan senast besökte Stockholm. Även då var det två konserter på två kvällar, en på Debaser och en på Globen, och nypremiär efter ett längre turnéuppehåll. Möjligen kan man ana ett mönster, men det kan lika gärna bli ett helt annat scenario nästa gång Stockholm dyker upp i planeringen.

Med Dylans nästan konstanta turnerande - senaste konserten före söndagens spelning på Berns och måndagens på Globen var dock så långt tillbaka i tiden som fyra månader - blir det ofrånkomligt att sätta de enskilda konserterna i relation till de föregående. Man behöver inte, som de kalenderbitande dylanologerna, jämföra och analysera låtlistor sönder och samman, men det finns en dagordning att förhålla sig till.

Viktigare än låtlistor är förstås dagsformen, inte så mycket när det gäller Dylans stabila band (som är detsamma sedan förra året), men desto mer när det gäller 67-åringen själv. Dagsformen på Globen får sägas vara god, för att inte säga mycket god. Exakt vilket humör han är på går inte riktigt att greppa – kommunikationen med publiken inskränker sig till en kort presentation av femmannabandet före sista låten – men det är tydligt att det är en pigg och fokuserad Bob Dylan vi har framför oss.

Som alltid vägrar han ta en central plats på det med en kompassros prydda scengolvet, utan står mest vid sin klaviatur, vänd i profil. Två gånger spelar han gitarr - Lay, lady, lay och den sällan spelade One more cup of coffee (valley below) – då vänder han sig nästan mot publiken. I det coola munspelssolo som pryder den avslutande Blowin’ in the wind böjer han på benen och tar några konstiga danssteg. Då jublar publiken.

Det riktigt gamla materialet dominerar konserten, med många välbekanta godingar. Samtliga förstås i trubbiga men någorlunda igenkännbara versioner. Lay, lady, lay, Chimes of freedom och en orgeldominerad Desolation row, fungerar särskilt bra. Highway 61 revisited och All along the watchtower är inte lika kompatibla med den forcerade bluesrock som är kvällens melodi.

Av det lite nyare materialet lyckas man bäst med Spirit on the water, från det senast utgivna albumet Modern times. Fast lika härligt gammaldags stuffande som studioversionen blir den aldrig.

Ungefär där har vi problemet med liveartisten Dylan. Det är som om han inte vill kännas vid det avspända gung som präglat hans senare studioalbum. Men vem vet, en dag kanske han tröttnar på det gubbtunga och ganska forcerade konsertjammandet. Man kan ju hoppas.

Dan Backman

noje@svd.se

Fler artiklar