Triss i abstraktioner för Kungliga Baletten. Dansare och publik möter tre stora kompositörer och tre aktiva koreografer. Holländaren Nils Christe skapar helt nytt för den svenska baletten. Moving Glass är en mångtydig titel som dels syftar på kompositören Philip Glass, dels på ljudbilden av krossat glas i hans tredje symfoni och så förstås på koreografin. Christe skapar i ett flöde à la ­Kylian, med starkt visuella kvaliteter. Thomas Ruperts scenografi domineras av en överdimensionerad klaviatur där dansarna klänger upp och ner och blir sina egna slagverkare. Lyriskt och dissonant i ett hetsigt tempo som dansarna lyhört fångar upp. Ett slags perpetuum mobile som tappar dynamiken i en lång duett men återvinner kraft i finalens rytmiskt starka ensembleparti. Christe och Kungliga Baletten möttes redan i slutet av 80-talet och knyter fint an på nytt i en stil som dansarna väl behärskar. Nadja Sellrup, Nikolaus Fotiadis, Jurgita Dronina och Luca Vetere ger duetterna extra lyster.

Kanadensiska Sabrina Matthews är en helt ny bekantskap för ­Sverige. Hennes rörelsespråk är emotionellt, för att inte säga romantiserande, i en stil som odlas av flera kanadensiska koreografer, till exempel Karen Kain. Matthews har valt Pergolesis laddade Stabat Mater som svikt­bräda för en scenisk sextett, bestående av fyra dansare och två sångsolister. Med enkla medel skapar hon ett föränderligt rum där tid och minnen skiftar i takt med att skärmar och ljuskäglor byter positioner. Sångerskorna (från Operahögskolan) är integrerade i den sceniska aktionen. Matthews svepande, uppfläkta gestik är på gränsen till det patetiska men dansarna håller emot. En utsökt fyrklöver: Jan-Erik Wikström, Marie Lindqvist, Minji Nam och Olof Westring.

Men kvällens höjdpunkt är förstås ”Rättika” – ett helt nytt verk av vår världskoreograf Mats Ek. Denna gång har han lämnat dansdramatiken och gripit sig an utmaningen att skapa en konsertant balett ”så att man ser musiken”. Och det är precis vad som sker. Brahms svidande vackra Violinkonsert får föra – och koreografen följer. Inte slaviskt eller viljelöst. Nej, som en ivrigt uppvaktande partner, lyhörd och smidig smyger han sig tätt intill musiken och trollar fram ett pärlband av nyanser och valörer. Hans tolkning är ljus, med stråk av vemod.

Dansarna anammar tveklöst Eks idiom och antar utmaningen med lust och närvaro. Anne-Sophie Mutters inspelning av Violinkonserten har inspirerat Mats Ek – på Operan är det Mutters elev, den unga norskan Vilde Frang, som exekverar den ekvilibristiska violinmusiken med glödande inlevelse. Och musiken tar gestalt. Skickar iväg en impuls. Skjuter ut en fot. Sänder vågor genom kropparna. ”Rättika” visar Ek som den mästerlige ensemblekoreograf han blivit med åren. Det har han visat till exempel i ”A sort of” och ”Törnrosa”. Men det har också smugit sig in nya tonfall och mjukare konturer. Som i duetten mellan Brendan Collins och Anna Valev. Risktagande, tänjande, balanserande på det yttersta av kroppslig förmåga. Men ur det abrupta föds också det ömsinta, som flödar alltmer ymnigt i koreografin.

Precis som i ”Lägenhet” skapar Ek en musikalisk lakun, en mittpunkt där metalliska föremål och rättikor sväva fritt över en tom scen. Se musiken!

För det vore ju inte Ek om han lät publiken känna sig helt trygg. Titeln Rättika förbryllar. Rättikan är de facto en välsmakande kusin till rädisan. Hur den kommer in i Brahms Violinkonsert är inte lätt att säga. Den fungerar som dansarens belöning. Kanske en planta att vårda eller en representant för det irrationella. Men det spelar faktiskt ingen roll. Jag köper rättikan, med blast och allt.