Det är en besynnerlig, sval stil han har, Hakim. För om musiken är extremt energifull så framstår han själv under stora delar av konserten som aningen lat och fullkomligt ointresserad av att hålla uppe något slags tempo. Han står och småpratar med bandet, viftar avvärjande när folk frågar efter låtar, och fortsätter att prata. Sedan ler han sitt typiska leende.

Musiken kallas Sha’abi och har sitt ursprung i Kairos arbetarkvarter. I Hakims version är det ett slags lyxig och snabb storbandspop. De många slagverken får hjälp av en mycket rytmiskt inriktad blåssektion och så ett dragspel som spelar melodislingor.

Texterna sägs vara vågade och komiska. Klart är att Hakims musikvideor ofta är ren buskis och att hans flitigast använda gest på scen, det skälmska leendet, har karaktären av en inarbetad humorgimmick. Som Eddie Murphys skratt, eller Owen Wilsons samtidigt intensiva och tomma blick.

Efter att entusiastiskt ha sjungit med i Men awel mara shofto verkar publiken till slut tröttna på att föra ljud medan Hakim nonchalant spatserar runt. Då gör han helt om. Efter ett solo från en av slagverkarna, medan resten av bandet utför en liten dans runt denne, släpper han fram den energi som egentligen funnits i musiken hela tiden men som hållits tillbaka.

Hakims manér under konsertens första del framstår inte längre som ointresse utan snarare som ett omvänt men intelligent sätt att bygga upp just intensiteten på.

Då har det uppskattningsvis gått en timme och trekvart. Resten av tiden (det fortsätter i trekvart till) är Hakim möjligen en mer ordinär underhållare, inte lika komisk men mer kraftfull. Och många av låtarna vinner på det fulla utspel det innebär. Fast en, Asalaama alekum, får vi faktiskt höra i båda versionerna då den både inleder och avslutar konserten.

Lars Lovén

noje@svd.se

Fler artiklar