"Vi lever på en knivsegg"

Nyårsafton på Malmö konserthus. Mörker och fasa i världen. Där inne några timmars tröst med skönsång, champagnegalopp och en festklädd symfoniorkester. Som ett svart utropstecken kliver Jacques Werup in på scen, påminner att konstnärens uppgift alltid har varit att formulera såväl livets glädje som existensens smärta. Paradoxen är flätad genom våra liv. Alltid. Just nu har den bara blivit tydligare.
Sedan framför han dikten Vid tidens slut - läser, viskar, väser, sjunger: Vår livslust rinner ut, försvinner som en pust. Längtans glöd tar slut. Hjärtat slår ett sista slag, vid tidens död.

Några dagar har gått, nu möter han vid hamnen i Vitemölla på Österlen, går före upp till det vackra sommarhuset, bjuder på te och nybakade rågbullar. Alldeles snart kommer vi att tala om döden. Men nu talar vi om kvittenmarmelad, den som görs på en frukt lik gigantiska päron. Han kan namnet på franska, minns dem från åren i Paris. Så slår vi en annan bro, mellan världen och provinsen Skåne, den som han aldrig har lämnat.
I fönstren flämtar brinnande ljus, havet utanför är blankt som siden. På bordet mellan oss ligger hans nya bok, diktsamlingen "Hundra dikter från fyra decennier" som kom ut i veckan. På den 60-årsdag som han vägrade fira, eftersom han alltid tyckt att födelsedagar är ointressanta.
Det är över 30 år sedan han, kanske mest till sin egen förvåning, debuterade som författare. Nu ger han ut "en sån där bok som ingår i den reglerade befordringsgång som finns inom svenskt kulturliv". Samtidigt, detta betonar han minst två gånger, finns där flera dikter som aldrig tidigare varit publicerade. Av de gamla har några blivit nedstrukna, ändrade. Han är ingen författare som har framtiden bakom sig. Skånskan skorrar: Ou, naj.
- Men det handlar också om estetik. Jag tycker bäst om den konst som inte är färdig en gång för alla.

Vad har du strukit?
- Den unge mannens övermod, pretentiösa tonfall som jag tycker så illa om. Står man på scen går det inte att vara en uppblåst diktartyp, där måste man ha tilltalet
klart för sig. Och prata med folk, inte till dem.
Som ett ivrigt barn flaxar Jacques Werup med händerna, talar om nya arbetsprojekt, nya kreativa möten, som senast med Lill Lindfors. Och så skrivandet. Det dagliga. De där timmarna han kräver. Inte för att de absolut måste resultera i något storslaget eller oförglömligt. Kanske är det mer hans sätt att dämpa melankolin, hålla döden på avstånd.
- Vi lever på en knivsegg. Livet är en ljusglimt mellan två mörker.

Var kommer konsten in, kan den ge oss tröst?
- Konsten är ingen napp. Vad den i bästa fall kan ge oss är identitet och hemhörighet. Den kan också fungera som kitt, göra att vi kommer varandra lite närmare. Förstår du vad jag menar?

Jo, jag förstår. Vi kan också enas om att det just dessa dagar är viktigt att formulera livets glädjeämnen. Jacques Werup stirrar neråt havet, konstaterar att vi inte kan ta över varandras lidande. Det enda vi kan göra är att känna solidaritet, empati.
- Samtidigt måste vi fortsätta att göra det vi gör. Mitt i denna gåtfulla och plågsamma existens måste vi syssla med konst och skönhet, vi måste fortsätta skåla och skratta. Och sätta nya barn till världen. Annars kan vi lika gärna lägga oss ner och dö allihop.

Naturkatastrofen i Sydostasien hände långt borta, samtidigt finns den tätt inpå oss.
- Jag skulle kunna säga något obehagligt; att det är märkligt hur vi kan vara så blinda och glada. Katastrofen är en bekräftelse på det vi borde vara medvetna om från början: Att vi är utkastade på ett glödande klot i rymden, utan en aning om varifrån vi kommer eller vart vi är på väg. Tragedin i Sydostasien är inte första påminnelsen, för 30 år sedan dog en miljon kineser i en jordbävning, 600 000 människor dränktes när Gula floden översvämmades. Det nya nu är att provinsen har drabbats.

Han drar efter andan och plötsligt minns jag titeln på en av hans dikter: Som om vi hade en framtid. Det är kanske så vi måste leva. På trots. Själv ser han sig som en dyster person. Melankolisk i grunden. Samtidigt känd för sin stora entusiasm. Han påstår att paradoxen fungerar:
- Att vifta och gå på här i världen är ett sätt att hålla grundkänslan stången.
Att så många av hans dikter handlar om döden är inget fiffigt, litterärt stilgrepp. Snarare en insikt som han tog till sig redan som barn. Vi är i Malmö nu, ser ryggen på en liten påg som sneddar över Drottningtorget, på väg till en fotbollsmatch på Rörsjöstadens IP. Han är pojken som ständigt råkar ut för olyckor, som ligger på sjukhus med en mjälte som måste opereras bort, med ett öga som gått förlorat.
- Redan som femåring förstod jag att jag skulle dö tidigt. Först hade jag som mål att ta studenten, sedan att träffa en tjej, positionerna har hela tiden flyttats fram. Man får väl säga att jag lyckats bli överraskande gammal och vital.

Hans nya bok slår en bro över fyra årtionden.
Vi börjar med 70-talet, det är då Jacques Werup debuterar med boken Returbiljett Polen. Så var vägen utstakad, med en dämpad suck sitter han idag vid ett träbord i Vitemölla och säger att resten mest varit upprepningar. Det riktigt intressanta i en människas liv är snårskogen fram tills man gör sitt yrkesval. Då är vi riktigt levande, i den mening att vi tvingas överträffa vår egen personlighet.
- Där borde självbiografier sluta. Själv var jag ingen litterärt begåvad person, det kom närmast som en chock att jag blev en sådan människa.
Nej, mest var han jazzman med saxofon, långt borta från böckernas värld. Fram till lumpen på infanteriet i Halmstad, där värnpliktige Werup använde biblioteket som tillflyktsort.
- Särskilt poesin blev en uppenbarelse. Jag hittade dikter som jag inte begrep ett dugg av, ändå var de till stor tröst. Så blev orden tidigt förknippade med något kompensatoriskt, ett sätt att täcka över brister, att uthärda.

När hans egna dammluckor väl öppnats forsade romaner och diktsamlingar, scenföreställningar och skivor ut - huller om buller. Genom fyra årtionden har Jacques Werup envisats med att leka, på fullaste allvar, med dem som råkat finnas runtomkring. Det är han själv
som liknar sin kreativa kraft vid en lekstuga - vars första grund går att placera i både tid och rum. Till 70-talet när Cabaret Fredagsbarnen föddes och blomstrade i Malmö. Där, i en mörk lokal på Regementsgatan, samsades amatörer och världsstjärnor under Jacques Werups och översättaren Lasse Söderbergs lekande ledning.
Han minns, med lysande ögon.
- Där formades min inställning till konst. Den handlar om möten, genom att våga leka ihop flyttar vi oss en bit - och blir lite bättre som människor. Det finns en beröringsskräck i svenskt kulturliv som jag aldrig har förstått mig på. Därför var Fredagsbarnen mycket allvarligare än vi själva förstod, den gången.

Annars var 70-talet inget jublande årtionde, inte för Jacques Werup. Som hoppat av juridikstudierna, till pappa matthandlarens besvikelse, och tagit ett stort kliv från sin borgerliga bakgrund.
- De tyckte jag var flummig. Och bland vänsterradikala såg man mig som rena borgarbrackan. Alla pratar om det glada 70-talet men för mig var det ytterst
intolerant.
Vi går vidare till 80-talet, det var då Jacques Werup lämnade provinsen, for ut i världen, bodde långa tider i Paris och präglades av en romankonst fjärran svenska granar och granit.
- I tio år var jag i ständig rörelse och skrev på bussar, flyg och tåg. Poesi, vill jag hävda, är en kongenial konstform för den som flyttar sig mycket och har bråttom. Det gäller både för författare och läsare.

Att ständigt arbeta,kan det vara ett sätt att slippa leva?
- Du, där sätter du fingret på något centralt. Den amerikanske psykoterapeuten Rollo May har skrivit Modet att skapa men jag skulle hellre vilja tala om Modet att inte skapa. Många av mina kolleger är fullständigt deformerade av sitt skrivbehov - och även för mig är arbetet en drog. Nu har jag tack och lov musiken också. Så låt oss säga så här: Om jag använder min dator som krycka så kan andra ha rena ambulerande sjukhus med sig.

Varför måste du vara duktig, oavbrutet?
Ou naj, det var visst fel. Jacques Werup påstår högtidligt att han definitivt inte vill vara bäst i klassen och att han aldrig - nåja, nästan aldrig - skriver på beställning.
- Snarare handlar det om terapi - och uttrycksbehov. Särskilt efter perioder när jag stått mycket på scen måste jag dra mig tillbaka och skriva. Då blir jag näst intill folkskygg. Om vi människor inte arbetade så mycket tror jag vi skulle vara betydligt galnare. I framtiden kommer vi att få lära oss att arbeta mindre, då kommer vi också att bli galnare. Åtminstone innan vi bytt förhållningssätt.

Vi är framme vid 90-talet i den kringelkrokiga resan genom Jacques Werups fyra årtionden. Det är nu han sätter ner kappsäcken i provinsen Skåne och bildar familj. Därmed förändras han, för första gången i sitt medelålders liv.
- Det gör man när man får barn. Jag var en mogen man när det hände. Och jag tycker faktiskt att jag blev något annorlunda, det vill säga mindre självupptagen.
Efter några år tröttnade familjen på den "allt mer folkskygge författaren", tvingade honom att lämna det ödsliga huset på slätten och flytta till Ystad. Där bor de nu, som mitt i en adventskalender.
- Bakom knuten till alla idyller finns utsatthet. Därför kan vi väl unna oss att ha det lite vackert, lite gulligt. Som konstnär uppskattar jag förförelsen, trollkonsterna. Banalitet är ett klart underskattat stilgrepp.
I timmar har vi talat om Jacques Werups författarskap. 60-årsdagen nämner vi knappt.
- Jag föddes gammal.

Och nu?
- Ja, jag glider väl in i ett slags fördragsamhet med att det får bli som det blir. Och skiter i livets ändlighet.

Slutorden väljer jag ur hans nya bok. Två meningar räcker för att sammanfatta växelspelet mellan kärlek, liv och död:
Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

Karin Thunberg

08-13 50 00

karin.thunberg@svd.se

Fler artiklar