Våldtäkt fick Sebold att skriva

Den 8 maj 1981 våldtas och misshandlas Alice Sebold, 18 år, när hon är på väg hem till sitt studentrum. 22 år senare är hennes debutroman decenniets mest framgångsrika i USA. Den handlar om en liten flicka som blir våldtagen och mördad. Den hade aldrig blivit skriven om inte författaren blivit utsatt för övergreppet.

Det har tagit tid att få en intervju med Alice Sebold. Hennes debutroman "Flickan från ovan" ("The Lovely Bones") som kom på svenska i april blev omtalad långt före utgivningen. En annan amerikansk succéförfattare, före detta New York Times-kolumnisten Anna Quindlen, rekommenderade boken under ungefär sex sekunder i tv-programmet "Today" vilket ledde till att den gick upp på Amazons försäljnings-topplista redan sex veckor innan den var tryckt. I dag är den såld i närmare tre miljoner exemplar och ligger i skrivande stund på Publisher Weeklys topplista. Där har den legat i 42 veckor. På New York Times lista har den funnits i 43.
Men till skillnad från andra amerikanska författare som är med om liknande framgångar var Alice Sebold mycket ljumt inställd till att möta världspressen. Hennes svenska förlag lyckades inte locka hit henne vare sig till den svenska utgivningsdagen eller till bokmässan. Själv gav jag upp om att få en intervju efter en oändlig mejlkonversation med hennes agent i höstas. Men så
kommer det plötsligt en öppning, flera månader senare, och en sen fredagseftermiddag i april har jag en mörk röst som kommer att svara mycket omsorgsfullt på mina frågor, i andra ändan av telefonlinjen.
- Det låter kanske märkligt men det är först på senare tid som jag har förstått att min roman blivit en succé. Min reaktion är mycket fördröjd. Det blir nog så när man bara är van att hantera dåliga nyheter, något jag alltid varit inställd på sen våldtäkten för 22 år sen.

Alice Sebold var 18 år och på väg hem till sitt studentrum när hon blev brutalt våldtagen i en park. Hennes självbiografi "Efter våldtäkten" ("Lucky") är en fruktansvärd berättelse. Med kortfattad registrerande stil återger hon först själva övergreppet. Det är en text så plågsam att man väjer för orden, önskar att hon kunde upphöra att beskriva, att han, förövaren, kunde sluta, sluta, sluta:
"Han sparkade till mig och jag kröp ihop.
- Sug av mig. Han höll sin penis i handen.
- Jag vet inte hur man gör, sa jag.
- Vad menar du med att du
inte vet hur man gör?
- Jag har aldrig gjort så förut, sa jag. Jag är oskuld.
- Ta den i munnen."

Fortsättningen, om Alice Sebolds fysiska läkning, om hennes förnedring i rätten och kamp för att få våldtäktsmannen fälld, är nästan lika skrämmande. Mannen döms visserligen - efter en långdragen, ohygglig rättegång. Men Alice Sebold blir alltmer destruktiv, flyttar till New York, dricker, tar droger och skaffar sig vänner som inte vill hennes bästa. Det kommer att ta nästan 15 år innan hon återfår självrespekten och hittar någon slags harmoni i vardagen.
- Jag hade nog återhämtat mig snabbare om jag inte intellektualiserat allt. Mitt kyliga intellekt var en tillgång i rättegången, men jag hade mått bättre om jag inte sen haft så bråttom att krampaktigt, och lögnaktigt, försökt övertyga omvärlden att "Nu är allt bra! Allt är glömt och har gått över!"
- Nu vill jag leva ett tyst och stillsamt liv med min man och min hund och mina böcker. Mitt mål var att bli publicerad. Någon gång. När jag sedan lyckades på
det här överväldigande sättet känns det liksom en olyckshändelse, säger hon.

Det måste du förklara närmare.
- En succé är trevlig. Men framgång kan aldrig skapa, eller i grunden förändra, ett liv. Jag visste redan före "Flickan från ovan" vad som är viktigt för mig: mitt hem, min man, mina böcker. Det som nu hänt förändrar ingenting i mitt förhållande till detta, svarar Alice Sebold.
Vad är det då som gjort romanen så populär? Den handlar om Susie som blir våldtagen och mördad när hon är 14 år. Mördaren styckar henne och gömmer kroppsdelarna. En armbåge är allt polisen hittar. Boken är skriven i första person och det är Susie själv som för pennan. Från sin utsiktsplats i himlen registrerar hon sina familjemedlemmars förtvivlan, sönderfall och, slutligen, läkning.

I de numera ganska många analyser som gjorts av boken och dess popularitet, påpekar flera att tidpunkten för publiceringen spelat roll. Den kom ut ett drygt halvår efter attacken mot World Trade Center i en tid då det amerikanska folket fortfarande var i stort behov av tröst och försoning, något "Flickan från ovan" med sin lite barnsliga stil och, efter omständigheterna, lyckliga slut tillhandahåller. Slutet i Sebolds självbiografi har en kärvare mer realistisk karaktär: " nu är det långt senare och jag lever i en värld där de två sanningarna existerar samtidigt; där både helvete och hopp ligger i min öppna hand"
- Romanen började jag skriva redan 1996 men tvingades avbryta för självbiografin. Jag var tvungen att få min egen historia ur vägen annars hade Susie - huvudpersonen - fått dubbelarbeta, berättar Alice Sebold.
Hur skiljde sig arbetet med de båda böckerna åt?
- Romanen var svårare. I självbiografin visste jag ju hur historien såg ut.
- Det absolut svåraste, när man skriver skönlitterärt, är att vara sann mot sina karaktärer. Så fort de börjar gå i fel riktning måste man vara beredd att börja om. Jag skrev om tusentals gånger. Jag kunde tycka att jag skrev mycket kompetent, men ack så dött. Det finns många kompetent skrivna, men
mycket döda, böcker ute på marknaden och jag hade bestämt mig för att bidra med något levande.

Hur levandegör man då sina romangestalter?
- I musik använder man en stämgaffel för att hitta de rätta tonerna. När man skriver är det inre omedvetna krafter som går i gång. Jag kan inte förklara den kreativa processen. Här i USA har vi massor med böcker som handlar om hur man författar. Jag litar inte på någon av dem. Den kreativa processen är och ska vara ett mysterium, säger Alice Sebold och nu avbryts samtalet av ett rätt intensivt hundskall. Det är Lilly, en blandras av schäfer och chow-chow.
- Hon har väntat länge och tålmodigt här vid telefonen. Nu är det dags för mig att ägna mig åt henne. Hej så länge!

Anneli Rogeman