Tre fruar på en man

Mari-ama Guldagger från Kungälv älskar sin makes övriga hustrur, och gudarna ska veta att hon har försökt att unna dem de nätter som hon inte får.

Hon hade planerat att stå över sådana tarvliga känslor som svartsjuka när hon blev Demba Mansaré Keitas tredjefru. Länge trodde hon att hon lyckades. Numera vet hon att så enkelt är det inte.

Nu är det het eftermiddag. Åsnorna gnyr av törst. I trädens svala skugga ligger männen och vilar, brygger sött grönt te och säger inte mycket. Kvinnorna sitter på pallar i utomhusköken och skär lök och sötpotatis.

Arbetet sliter på kroppen. Då är det bra att vara flera fruar i familjen. En man får gifta sig med upp till fyra. Fruarna delar på jobbet och arbetsbördan fördelas på fler. Men så är det det där med svartsjukan. Grundregeln är att hustrurna turas om att sova med sin man. Två nätter i hans säng, sedan är det nästa kvinnas tur.

–En gång kom andrafrun och sa att hon tyckte det var skit att sova hos Demba. Den natten satt jag uppe i flera timmar och bad till Gud att de skulle ha det bra. Nästa morgon kom Awa ut från Dembas rum, strålande. De hade haft det fantastiskt tillsammans. Jag blev väldigt glad. Men det var ganska tufft.

När Mariama inte sover i Dembas säng bor hon i det lilla runda cementhuset ett stenkast från resten av familjen. Här är svalt och tyst. Klockan har stannat. I pennburken samlar Danmarks flagga damm. Hit går hon när svartsjukan slår till, låser dörren, lägger sig på sängen och gråter.

Senegal är ett av 49 länder där månggifte är lagligt. En man får gifta sig med upp till fyra kvinnor men kvinnor kan bara vara gifta med en man åt gången. Föreskrifterna är hämtade från Koranen, men traditionen är mycket äldre än islam. Alla i Faoune är inte muslimer men polygamin förekommer hos alla religiösa grupper – hos muslimerna, hos ani- misterna och hos de kristna.

Ingen vet hur många individer som bor i byn Faoune i södra Senegal. Här är det antalet familjer som räknas, familjen som betyder allt. Faoune har 83. Hur många av dem som är polygama? Demba skakar på huvudet. Kanske tänker han att det är en typisk europeisk fråga.

–Det finns fler kvinnor än män. Därför måste männen gifta sig med fler än en, förklarar Demba.

Men det finns väl ändå inte dubbelt så många kvinnor?

Dembas blick är ödmjuk, men bestämd.

–Männen ger sig av till städerna och arbetar, kvinnorna blir kvar i byarna. Därför måste männen få gifta sig med fler än en. Annars skulle kvinnorna få leva ensamma.

Elise Guldagger, som hon hette innan hon blev muslim och bytte namn till Mariama, växte upp på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Båda föräldrarna var lärare, mamman hängiven kvinnosakskvinna.

Elise läste till sjuksköterska och gifte sig tidigt. Efter examen flyttade hon och hennes man och deras två barn till Danmark. De var med i det ekologiska storkollektivet Svanholm ända från starten, tillsammans med ytterligare 81 vuxna.

–Vi satsade allt vi hade och lånade resten av banken. Det var en dröm vi hade haft, med ekologi och nedbrutna gränser mellan män och kvinnor.

I åtta år blev Elise kvar på kollektivet. Två äktenskap hann hon med. I mitten av 80-talet bröt hon upp och flyttade tillbaka till Kungälv med fyra av sin fem barn. Där fortsatte hon att engagera sig för det hon trodde på. Startade självhjälpsgrupper för amalgamskadade. Samlade in symaskiner till änkor i Zimbabwe. När bondeledaren Demba Mansaré Keita frågade om hon ville bli hans tredjefru var Elises barn på väg ut ur boet och hon själv sjukpensionär på grund av fibromyalgi. Det var nu eller aldrig. Elise hade alltid drömt om att gifta sig med en bonde, och med tanke på ”allt detta djävulskap som de vita har ställt till med” hade hon ända sedan barndomen hellre velat vara svart än vit.

För henne innebar polygamin främst att hon fick två systrar på köpet.

–Nu vet jag ju i alla fall att han har någon när jag är i Danmark, skrattar hon.

Och tillägger, att oavsett vilket förhållande du väljer ”måste du offra något av dig själv”.

Och du har offrat principen om mäns och kvinnors lika rättigheter?

–Ja, jag har väl det då. Men sam- tidigt har jag vunnit någonting och det är att jag aldrig har känt mig så älskad och respekterad som kvinna som jag gör nu. Jag gör en stor insats för kvinnokampen härnere genom att acceptera kvinnornas situation som den är och börja därifrån. I stället för att komma uppifrån och säga att ”det där får du inte göra för det tycker jag är fel...” Det skulle aldrig fungera ändå.



Här i trakten är hennes man Demba Mansaré Keita en legend, ledare för bondeorganisationen Colufifa. Han föddes i Senegals grannland Guinea och var ung när Afrika frigjorde sig från kolonialmakterna på det tidiga 60-talet. Han studerade ekonomi i storstaden Dakar och om kvällarna träffade han likasinnade – unga, intellektuella, afrikanska män, som hade insett något om Afrikas bistånd: städerna får allt. Landsbygden får inget. I 40 år har han kämpat för att utveckla byarna så att ungdomarna kan bo kvar.

Nu flockas myggorna kring ficklampans sken. Demba ler med Dalai Lama-aktig värdighet när han får frågor om sina tre fruar.

Känns det inte fel att ta emot hela Mariamas kärlek, när du bara ger henne en tredjedel av din?

–Med min kropp och min själ vet jag att jag ger henne hela min kärlek. Och det gör jag till mina andra fruar också. Gud har gett mig en speciell förmåga att skapa jämlikhet mellan hustrur. Förresten lever européerna också i polygami. Många har en hemlig älskarinna vid sidan om. Det är fel mot båda kvinnorna.

Mariama Guldagger bär stor-mönstrade klänningar, äter maten med händerna och har åtminstone försökt lära sig att bära vattenkärl på huvudet. Oftast arbetar hon med byns utvecklingsprojekt. Syfabriken, grönsaksodlingen – och så cyklarna. Sedan 1996 har kommunikationsmöjligheterna i trakten förbättrats genom att tusentals begagnade danska cyklar fått nytt liv här. Det var tack vare det projektet som Mariama träffade Demba. Han var 56 år, hon 45.

Det var den 17 februari och snöstorm i Danmark. Hon skulle på ett interreligiöst möte för u-lands- engagerade. Till mötet skulle det komma en västafrikansk bondeledare som ville starta cykelinsamlingar i Danmark. Mariama hade anmält sitt intresse för att bli insamlingsansvarig.

Under kvällen kom han fram, lade handen på hennes axel och sa: ”Jag vill ha dig”.

–Jag trodde jag skulle dö. Jag kände mig som en flicka på 13 år. Jag tog bort hans hand och gick ut i köket. Först tänkte jag ta min väska och springa därifrån. Men så stod det en blomma där i köket, en violett skir blomma, och jag tittade på den och försökte andas och lugna ner mig lite. Och så tänkte jag att säger jag inte ja nu kanske jag aldrig mer får chansen.

Officiellt var det som representant för föreningen ”Cykler til Senegal” som Mariama reste till Fauone första gången några månader senare.

Varken förstafrun Amy eller andrafrun Awa hade blivit informerade om att deras make var förälskad.

I förstafrun Amys rum finns det en elektrisk lampa i taket. Det är trångt här inne, madrasserna och sängarna tar upp hela golvytan. Hon delar utrymmet med sin del av barnaskaran. Men så har det inte alltid varit.

–De första tio åren av vårt äktenskap hade vi gott om plats. Ett rum använde jag som syateljé.

Amy Traore Diop har varit gift med Demba i 32 år. Hon är strax över 50, kort och slank, med rena, tydliga ansiktsdrag. Blicken glöder och ryggen är rak. Flera friare hade fått hennes blanka nej när Demba ställde frågan – inte till henne, utan till hennes fostermor. Amy ville studera till barnmorska, inte gifta sig. Men hon är djupt religiös.

När hon fick höra om sina egna bröllopsplaner kände hon att det här var Guds vilja. Och hon förstod ganska snart att det var en bra man hon hade fått. Demba sa att han inte tänkte ta fler hustrur än henne. De båda levde tillsammans i tio år.

Men under en resa till Guinea, där hon blev kvar i över åtta månader efter att ha blivit arresterad utan att få veta varför, hade Demba hunnit skaffa en andra hustru, Awa. Amy lämnade byn och det dröjde tre år innan hon förlät honom och flyttade hem igen.

I dag har hon och Awa varsitt rum på varsin sida om Dembas. Två nätter var sover de med honom. När Mariama är här ruckas det lite på rutinerna. Hon får en del extranätter eftersom hon är i Danmark hela regnperioden. Amy hade lättare att vänja sig vid Mariama än vid Awa.

–Vita kvinnor är alltid noga med att inte skapa några problem, säger hon.



Inte heller Awa, Dembas andrafru, ville ha honom från början. Kruxet var att hennes far redan hade lovat bort henne som tack för att Demba hade hjälpt honom när han låg sjuk. Awa vägrade. Hon var kär i en fattig läkare och tyckte Demba var för gammal. Dessutom visste hon hur eländigt en andrafrus liv kan vara.

När Demba hälsade på hennes familj i staden Kaolack var hon så otrevlig hon kunde, smällde igen dörren mitt framför näsan på honom.

Efter flera år lyckades hennes pappas övertalningskampanj. Vad Awa inte visste var att Demba inte lyckats underrätta förstafrun Amy om bröllopet eftersom hon var fast i Guinea.

–Hon borde ha fått veta! Det här provocerade fram ett krig mellan oss.

Försoningen kom med barnen. Att bli mammor sida vid sida gjorde det lättare för dem att hålla sams.

Och din man? Älskar du honom?

–Visst älskar jag honom! skrattar Awa. Nu är det han som inte älskar mig.

Awas strategi för att orka leva i ett polygamt äktenskap är att låta bli att tänka sådana tankar som ändå bara gör ont, och att inte vara rädd för att protestera när hon blir orättvist behandlad. Awa låter bli att grubbla över vad som händer i Dembas sovrum under de nätter som inte är hennes.

–I ärlighetens namn undrar jag om han är rättvis, säger Awa och skrattar igen.

Oavsett deras make, håller Awa sin svenskdanska medhustru mycket kär. Men hon var helt oförberedd på att Mariama skulle bli så upprörd som hon blev när hon fick reda på att familjens enda barnbarn, Lill-Mariama, hade blivit omskuren.

–Hon låste in sig och grät i ett helt dygn. Hon ville inte prata med oss, berättar Awa sorgset.

Hon är själv omskuren och säger att hon aldrig har lidit av det. Det är av omsorg om flickorna som hon vill att det ska göras, förklarar hon.

–En flicka som inte är omskuren accepteras inte av samhället. Folk kommer inte vilja sitta vid samma bord som hon och äta.

När Mariama fick veta att Lill- Mariama hade blivit omskuren var hon mycket nära att lämna familjen Mansaré för gott.

En hel dag låg hon instängd på sitt rum och grät. Alla möjliga knackade på och ville trösta. Mariama släppte inte in dem.

–Men jag fattade till slut att jag får försöka att lägga det inför Gud. Jag kan inte slå ihjäl de här kvinnorna för att de har gjort det, det kan jag inte. Men kan jag dö med att färre flickor blir omskurna är jag nöjd.

Hon valde att stanna. Att låta byn Faoune vara en del av hennes liv, på gott och ont.

Mariama Guldagger har fortfarande sina barn och sitt barnbarn i Danmark och dem vill hon tillbringa en stor del av sin tid med. Men när hon dör – då vill hon till Senegal, till en grav intill sin make och sina medhustrur.