Tillbaka på Balkan

Äntligen reser jag tillbaka till Balkan. Det har tagit flera år av fruktlösa försök att få loss både den tid som en sådan resa kräver och att skaffa mig den nödvändiga mentala beredskapen att möta Serbiens och Bosnien-Hercegovinas samhälleliga känslopalett.

Jag vet ju redan sen tidigare att detta vackra och märkliga psykosociala landskap lätt kan kantra över till obalanserad hysteri, vilket kan kännas betungande och ovant för den adrenalinsnåla och mer sordinerade själ jag har hunnit bli under mina 17 svenska år.

Flygplatsen i Belgrad. Det första jag läser på kyrilliska är ordet Drina på ett paket cigaretter. Drina, den blodbemängda flod som alltid stått symbol för mötet mellan Balkans olika kulturer. Min make har köpt en tidning och ett paket Drina utan filter som har tillverkats i 130 år i serbiska Nis. Sedan sju år är nu varumärket i Philip Morris ägo. Industrins ägarbyte och övergång till en utländskt designad kapitalism har resulterat i en anonym armé av avskedade. Den nationalisteuforiska blodsugaren lever också kvar men har tagit ett försiktigt steg tillbaka undan det spöke som idag går över den ex-jugoslaviska världen: privatisering–EU-anpassning.

I tidningen läser jag en artikel om två industriarbetare som inte fått lön sedan förra året. De har, i närvaro av tv-kameror, klippt av sig varsitt finger och skickat dem till den ansvarige ministern med hälsningen att om inte lönerna utbetalas under nästkommande halvår, kommer de att skicka även armarna. Att ge någon fingret får plötsligt en helt ny innebörd. Tidningen skriver också om några hundra järnvägsarbetare som har lagt sig tvärs över rälsen och blockerat trafiken för att demonstrera sitt missnöje över uteblivna löner.

Vi åker taxi i den kaotiska trafiken förbi slumområden, där fattiga romer bor i ständig fasa för polisrazzior som brukar jaga bort dem och riva ner kartonghyddorna, förbi flotta, arkitektoniskt moderna västeuropeiska banker, hotell och agenturer, förbi den utbrända och Nato-bombade militärakademin och andra förfallna rester av jugoslaviska myndigheter, vi passerar rostiga osäljbara fabriker som länge kommer att stå kvar som oönskade minnesmärken, skamliga gravplatser efter kommunismen, lämnade åt sitt eget öde och långsamma förruttnelse.

Kommunistnostalgin väcks till liv och jag tänker plötsligt på hur socialarbetare en gång i tiden jagade in de romska nomaderna till fabriker, skolor och kolonilägenheter. Dagens apatiska makt verkar inte ens orka med att kontrollera de tiotals högerextrema organisationer som öppet härjar med sina fascistiska paroller och aktiviteter. Kanske för att de stöds av den nya demokratiska lagstiftningen. Kanske för att poliserna istället är upptagna med jakt på romer för att snygga till marknadsekonomins fasader.

Taxichauffören klagar under hela resan på de tjuvaktiga politiker som säljer resterna av det utplundrade landet och driver folk till misär. Individer med förmåga att hålla sig framme och som har de rätta kontakterna blir rika på privatiseringen av statliga egendomar. Han föraktar starkt och eftertryckligt den allmänna korruption som präglar samhället, samtidigt som han tar fem gånger mer betalt än vad vår resa egentligen kostar. Han fick ju sin chans och tog den. Västanpassningens moraliska värdegrund har formats av politiker och godtagits av deras folk. Alla är lika duktiga på att gripa tillfället i flykten och utnyttja stundens möjligheter.

I Belgrads vimmel på en och en halv miljon innevånare, är barn mycket sällsynta. Det är mest unga och medelålders människor. På gatorna ser vi aldrig ett svarthyat ansikte, vi ser ingen med hijab . Bara serber, serber, serber. Jag kommer ihåg min ungdom i 70-talets Belgrad, en metropol för studenter, kommunister, turister och allehanda besökare från hela världen. Numera finns inte ens kosovoalbanska fotgängare med sina äggliknande mössor på huvudet. Belgrad är nuförtiden en etniskt stilren stad.

Vi åker tåg mot floden Drina. Genom det frodiga land där vingårdar och majsfält trängs i mina minnen. Nu ser jag ett vildvuxet landskap med övergivna byar och spökhusliknande, övergivna skolor. Det jugoslaviska kooperationsjordbruket dog redan före kriget. Dagens bondgårdar saknar sina ägare som i så många fall har bestämt sig för att söka lyckan i de stora städerna. Här kan man köpa övergivna bondgårdar för några tusen euro.

Vi träffar Milutin, bonden som försöker etablera ekoturism i bergstrakterna tio mil söder om Belgrad. Hans tre utflugna barn är utbildade men arbetslösa och väntar på sin chans i Belgrad. Det gör också många hundratusen ortodoxa flyktingar från resten av exjugoslavien. I Serbien föds alldeles för få barn, vilket är ett politiskt bekymmer. Om nativiteten fortsätter att vara låg spär det på rädslan för att serberna ska bli en minoritet i sitt eget land.

Att både jordbruket och hela det egna näringslivet står stilla beror på den serbiska mentaliteten, säger Milutin. Slavserben lärde sig att leva kortsiktigt för dagen, under de femhundra åren av turkiskt herravälde. Genom att lura sin turkiske feodalherre på en säck potatis som han själv odlat på sina egna förfäders mark, hade han nått sina drömmars mål.

Vi sover en natt på Ingmar Bergmans gata i Drvengrad, en turistanläggning ägd och driven av Emir Kusturica, den numera ortodoxkonverterade filmmakaren, som står till förfogande för de serbiska nationalisterna i regeringen och av dem får en enligt uppgift ansenlig mängd pengar för sitt konstnärskap. Han och hans rockband No Smoking Orchestra blev förra året portade från Tyskland, när polisen avbröt en konsert efter att de spelat en låt som hyllade Radovan Karadzic, de bosniska barnens bödel nummer ett. Trots det är Kusturica Serbiens ambassadör i Unicef. När jag får dessa pusselbitar på plats blir jag medveten om att min förmåga att skilja mellan konstnären och hans verk är i gungning. Jag blir förbannad.

Vi passerar Visegrad i södra Serbien, på gränsen till Bosnien, vi står på stenbron, vi ser Drina passera under den på sin väg från söder till norr. Denna slingrande artär i Balkans lunga där de tre stora religionerna har tvingats ihop till samma livsluft, under en himmel som inte känner några jordiska gränser. En vanlig turist blir omedelbart gripen av det bedårande vackra vattnet och den höga portalen i mitten av den turkiska stenbron.

I mitt inre blandas bilder från Ivo Andrics böcker med bilder från de tre senaste krigen, blod, död, massgravar, Srebrenica. Tusentals lik från varje krig som flyter med det gröna vattnet på sin eviga väg mot norr. Jag ser plötsligt den svarta graffitin på ett stort vitt skolhus vid flodens strand: RINN, DRINA, RINN! OCH BERÄTTA!

I Sarajevo övernattar vi på ett turkisktägt hotell där personalen pratar det nya bosniska språket med en hel del för mig obekanta koranarabiska ord. Fortfarande kan jag, hemma i Sverige, använda det orientaliska uttrycket masala när jag tycker något är gott, som man alltid gjort på den orientromantiska Balkan. Men i dagens nya bosniska överdriver man regelmässigt h-ljudet i syfte att odla fram ett karaktäristiskt språk med arabisk klang. Nu är det masHAllaH (med tydlig syftning till Allah) istället för masala och kaHva i stället för k ava eller kafa , alltså kaffe.

När vi fikar på Hotel Europas Wiener Café med några universitetslärare och författarkollegor hör jag till min stora glädje att de pratar det gamla språket (utan överdrivet h-ljud). Av dem får jag också en vettig förklaring till den språkliga och kulturella islamiseringen. Någon citerar Slavenka Drakulics tanke att det under kriget på Balkan – som formellt handlade om olika etniciteter – under ytan också fanns ett mindre synligt krig, kriget mellan det upplysta och det primitiva, där primitivismen i stort sett gick segrande fram överallt och det oavsett alla etniska och religiösa prefix.

Både de kristna och de muslimska fundamentalisterna håller sig fortfarande kvar i sina maktpositioner och lider alla lika mycket av samma utrotningsångest. Ju starkare ångest desto större och bjärtare etnisk-religiösa fanor. Kyrkorna och moskéerna verkade inte, vilket vi kunde konstatera överallt, ha några större likviditetsproblem. Det pågår tvärtom en ständig tävlan, även i de minsta samhällena, om vilken av dem som ska ha det största och mest påkostade gudspalatset. Privatiseringens motto synes ha varit: Näringslivet åt utlänningar, den religiösa nationalismen åt folket! Se där en balkanmodell av europeisering. Hellre hungrig och död än mätt och utan etnisk identitet.

Vi kör hyrbil genom Hercegovina och lyssnar i bilradion på det kroatiska fascistrockbandet och stjärnan Thompson som sjunger ”Häng upp serberna i silverpilträden”. Deras stridsrop mellan verserna är lika populärt bland kroater som No Smoking Orchestras bland serber. Det är gott om demokratiska fascister idag på Balkan.

I Banja Luka söker vi upp min mormors mark och de gamla familjegravarna för att tända ljus. Den lilla kyrkogården med ett kapell i mitten är i min familjs ägo. Nu visar det sig att vårt gamla familjekapell helt sonika har blivit rivet och där står nu istället en stor ortodox kyrka med alla sina guldikoner och fresker, komplett med den vitskäggiga prästen framför altaret. Den står alltså på min mark! Och ingen har frågat om lov!

Hur tänker sig de här nya statsbildningarna gå med i EU när de inte har förstått att allting inte är allas nuförtiden som det var under kommunismen? Prästen blir bara en aning nervös i mötet med mig. Jag kan knappast tänka mig att han är en gammal kommunist. Dock är han en produkt av privatiseringens moral som säger att den som är närmast elden får mest värme. Ortodoxin måste stå över allt det jordiska. Det råder alltså samma lättstötta identitetskänslighet i Banja Luka som i Belgrad. På 1800-talet blev Serbien det sista landet i Europa som byggde järnväg. Bygget gick segt av rädsla för att det katolska Västeuropa skulle få för sig att färdas mot öst i sina imperialistiska tåg och med tiden avidentifiera det slaviskt och ortodoxt definierade Serbien. Där någonstans föddes också ett kollektivt behov av att ständigt försvara det unikt serbiska. Som om en europeisk identitet ovillkorligen måste exkludera en serbisk.

Tänker sig de här länderna att syftet med att ta sig in i EU är att lära västvärlden balkandemokrati, allt från att sno en säck potatis av en turk och stödja Thompson och Kusturica, till att bygga kyrkor på privat mark och för egen räkning sälja före detta statligt ägda fabriker?

Jag känner mig allt mer uppgiven under resans gång. Jag förstår att ex-jugoslaver navigerar genom tid och rum med mögliga kartor och rostiga instrument, synbarligen mer eller mindre på måfå, som en trött gammal båt i de oupphörliga kastvindarna mellan öst och väst. Gud, världen och Europa varken kan eller vill ge dem någon effektiv räddning.

När vi åker hem till Sverige känner jag av en viss energiförlust, trots att det var ett kort möte med Balkan, den stora europeiska energivampyren.

Fausta Marianovi c ´ föddes i Bosnien 1956 och flydde 1992 med sina söner från kriget på Balkan. Hon är författare till boken ”Sista kulan sparar jag åt grannen” (Bonniers, 2008).