Syskonen var krigets barn

Filmregissören Lars von Trier har sett den 20 gånger, dokumentärfilmaren och Jung-analytikern Ingela Romare drygt 60 gånger. Ändå finns det hela tiden nya aspekter och upplevelser att ta till sig av den sovjetryske filmregissören Andrej Tarkovskjis Spegeln (1975).

Det slogs fast på det seminarium som arrangerades på Lilla Filmfestivalen i Båstad, under festivalens tredje dag som helt tillägnades rysk film. Bland annat med visning av just Spegeln – Tarkovskijs kaleidoskopiska barndomsskildring från före och under andra världskriget – och filmer av generationen efter Tarkovskij samt besök av han syster, författaren Marina ­Tarkovskaja från Moskva.

Tarkovskajas bok Skärvor av en spegel handlar om fadern, ­modern och brodern Tarkovskij. Den gavs ut i Ryssland 1999, på tyska förra året och nyligen även på svenska. Men hon började skriva sina texter redan för 20 år sedan.

–Jag var helt enkelt tvungen att skriva efter Andrejs död (1986), för att samla mina minnen av ­familjen, säger hon.

Hennes liv med föräldrar och bror hade stannat kvar och hon behövde ta avsked, befria själen för att kunna leva vidare.

–Om boken kommer i en tid då vi på nytt behöver Tarkovskij vet jag inte, men i dagens Ryssland behöver i alla fall många politiker Andrej Tarkovskij, för han var ett geni i världsklass, för alla. Men det har tagit tid för det ryska samhället att upptäcka det. Dock har några politiker försökt att be om ursäkt för behandlingen av honom under sovjettiden och man har startat en filmfestival för att hedra hans minne, berättar Marina Tarkovskaja.

Skärvor av en spegel består av små korta kapitel som med minimalistisk pregnans berättar om konkreta föremål som hennes mormor mors spegelskåp, en fodrad vinterrock den kalla vintern 1936 eller hennes mors turkosörhängen. Texter interfolierade av fadern Arsenij Tarkovskijs dikter och foton ur det gemensamma familjealbumet, där även Andrej hämtade inspiration till sina filmer.

Tarkovskajas sparsmakade texter handlar ofta om svek i familjen, hur fadern lämnade modern för en annan kvinna, hur han krävde att modern, Maria, inte skulle avsluta sina högskolestudier, om politiskt förtryck i Sovjetunionen. Det är smärtsamma berättelser, men det finns inte ett spår av bitterhet i Marina Tarkovskajas bok. Hur kan det komma sig? Och hur kan man befria sig från sin familjehistoria genom att skriva om den?

–Det finns någonting som heter bekännelse, som man kan göra inför en präst, men man kan också göra en bekännelse för sig själv. Alltså har jag skrivit en bekännelsebok. Kanske. Det finns sorg och smärta, men jag har ingen lust att skapa skuldkänslor i släkten inför det som hänt. Jag har skrivit av kärlek till vår familj, jag vill inte döma någon enda människa.

–Spegeln hade flera olika namn under inspelningen, den hette omväxlande Bekännelser och Botgöring. Men jag har inte velat gå i Andrejs fotspår i min bok, utan skriva på mitt sätt, eftersom varje skrivande människa har sin egen stil. Jag har bemödat mig om att varje ord ska vara precist och har lagt stor möda på detta.

Hon talar om sin storebror Andrejs inåtvändhet som barn, att han sjönk in i andra världar, att han var talangfull, men hade svårt att ta sig samman och göra läxor och andra plikter.

De var krigsbarn, och Marina utesluter inte att Andrejs alltför tidiga bortgång vid 54 års ålder skulle kunna bero på att han under and­ra världskriget fick tbc och aldrig blev helt återställd.

I hans film Spegeln finns scener som efter läsning av Tarkovskajas bok kan tolkas som direkta citat ur Andrej Tarkovskijs barndom. Som då fadern kommer på besök under kriget. Barnen ropas in och springer rakt in i famnen på den uniformsklädde fadern. Sedan, ett klipp till modern som med återhållen mimik betraktar scenen på avstånd:

”Hennes ansikte bar emellertid ett uttryck av bitterhet, ett slags hånfull distans fanns där hela tiden, som om hon tänkte: Detta är den stora lyckan, att Arsenij är här, att barnen får träffa sin far. Men han är inte längre min”, skriver Marina Tarkovskaja om sin mor i boken.

Boken öppnar nya dimensioner på Andrej Tarkovskijs filmkonst och visar klara paralleller mellan barndom och filmer, även i de fotografier från familjealbum som finns där.

–När jag för första gången såg Spegeln 1975 grät jag hela tiden, eftersom jag kände igen allt, berättar hon.

Hon var den enda som kunde förstå filmens självbiografiska undertext. Allra mest grät hon inför broderns porträtt av lillasyster Marina, som vågade hävda sin självständighet gentemot brodern.