Svenska Metropia premiärvisas i Venedig

Det har snackats om den länge. Den där animerade dystopin av Tarik Saleh. Klipp ligger ute på nätet, men något premiärdatum har inte setts till. Nu kan den som beger sig till Italien se filmen i sin helhet den 3:e september.

– Det är en sorts bekräftelse på att Metropia är tillräckligt spännande för att uppmärksammas i sådana sammanhang. Att en animerad film slår sig in på filmfestivalen i Venedig är rätt unikt, säger filmens regissör Tarik Saleh.

Vi träffas i produktionsbolaget Atmos lokaler på Götgatan i Stockholm. I ett litet rum med papperstravar och en välanvänd soffa mot väggen har stora delar av Metropia kommit till. Tarik Saleh plockar fram ett par klipp från filmen och de karaktäristiska ansiktena dyker upp på datorskärmen. En smal gestalt kommer cyklandes i ett mörkt spöregn med en lite sorgsen och trött uppsyn. Tarik Saleh fryser en närbild och pekar på ögonen, en detalj han menar utmärker filmen från andra i sin genre.

– Jag tyckte att det var kul att göra animerad film där man kan se på någons blick om den ljuger eller vad den känner. Titta på ögonrörelserna! Det ligger väldigt jobb bakom dem.

Metropia handlar om Roger från Stockholmsförorten Farsta. Han cyklar alltid till jobbet som telefonförsäljare i Kista, trots att det tar fyra timmar varje dag, eftersom tunnelbanan skrämmer honom. Han känner att någonting inte stämmer. Att det är någonting skumt med schampot han använder och de tankar han tänker.

Farhågorna besannas när det visar sig att den man som äger det största företaget i Europa – inklusive tunnelbanan och schampot – har tagit några kliv över gränsen när det gäller personlig integritet. Tarik Saleh använder själv ordet panoptikon, en fängelsekonstruktion där fångarna är ständigt övervakade, för att beskriva Metropia. I filmen handlar övervakningen om att kartlägga människans vanor för att kunna sälja saker till dem.

– Vi får dagligen höra att vi lever i paradiset. Att vi inte borde ifrågasätta så mycket, vilket vi inte heller gör, och att systemet är bra. I alla mina filmer har den grundläggande idén varit ”tänk om hela systemet är fel?”. Marknaden och politikerna har de senaste åren utnyttjat den där illusionen och betett sig jävligt illa. Folk har börjat känna att något är skumt. Jag försöker göra en känslomässig beskrivning av det tillståndet.

Tarik Saleh och filmens art director Martin Hultman började göra kortfilmsanimeringar tillsammans för flera år sedan, vilka visades i bland annat kulturprogrammet Kobra. Där utvecklade de tillsammans en estetisk ideologi som handlade om att plocka fram särdrag, som till exempel en fettfläck på lampknappen, snarare än att dölja dem. De har båda tidigare varit graffitimålare, och med den utgångspunkten växte animeringarna och miljön i Metropia fram.

Drygt 100 personer har arbetat med filmen. 15 designers och 50 animatörer har suttit i Trollhättan och jobbat. 34 miljoner har det kostat.

– Det är ett gigantiskt projekt. Som regissör måste man hela tiden återberätta historien. Varje animatör är som en skådespelare, och man måste ständigt diskutera igenom scenens alla dimensioner och lager.

Filmens karaktärer är baserade på stillbildsfoton av människor i teamets omgivning, som sedan modifierats i datorprogram. Huvudpersonen Rogers förlaga jobbade som kock på en lunchrestaurang i närheten av kontoret, och efter en ordentlig övertalningskampanj från regissören ställde han upp. Rösterna, som är på engelska, tillhör skådespelare som Juliette Lewis, Vincent Gallo, Udo Kier och Stellan Skarsgård.

– Att få jobba med just dem har varit som att befinna sig i en dröm. Jag vågade knappt säga att jag ville ha med Vincent Gallo, och jag var delvis rädd för honom... Enligt mig är han en av världens bästa skådespelare.

När filmen har premiär i Sverige är inte klart ännu. Förhoppningsvis i höst, säger Tarik Saleh. Marknaden har haft svårt att hantera filmen från dag ett. De har frågat vilka som är målgruppen, och Tarik Saleh har inte velat svara på den frågan. Han drar en parallell mellan sin Metropia, och om man som förälder får ett annorlunda barn.

– Man kanske får starkare känslor för det här barnet just därför och tänker ”det här är en helt unik person, med ett alldeles unikt språk och utseende”. Men hur ska världen ta emot det? Historien visar att världen inte är så snäll mot de annorlunda.

– Det kan gå väldigt bra för det här barnet, men det kan också gå helt åt helvete. Den känslan har jag burit på.

Ett annat dilemma är att animerade filmer inte har en särskilt stor publik, inte ens om Disney ligger bakom produktionen och de visas på de stora biograferna.

– Men jag känner mig helt lugn. På sikt kommer det att ordna sig eftersom den har en otroligt lång livslängd. Det är den absolut enda animerade långfilmen i Sverige som vänder sig till vuxna. Och när man lägger ned sin själ i varje bild är värdet större. Du ägnar inte sex år åt en film för att du vill ha en miljon biotittare. Du gör det för att du vill beröra.