STJÄRNFALL

Kvällen den 17 mars 1980 satt en dryg miljon svenskar bänkade för att se Måndagsbörsen i Kanal 1. Den direktsända nöjessatsningen hade blivit utskälld såväl för sin sena sändningstid som för programledaren Jonas Hallbergs självupptagna stil, men bland unga tittare gjorde den succé. Ofta gästades programmet av topplistestjärnor som Depeche Mode, Kim Wilde och Duran Duran.

Denna måndag var det dock en relativt okänd grupp som intog scenen. Noice hade släppt sitt debutalbum Tonårsdrömmar ett halvår tidigare, men skivan sålde dåligt. För de fyra killarna i bandet var det här en stor chans. Iklädda svart- och vit- rutiga kläder spelade de låtarna En kväll i tunnelbanan och I natt är hela stan vår. Sångaren Hasse Carlsson, 14 år, utstrålade både nervositet och upproriskhet när han fräste ur sig texterna om sena nätter i Stockholm.

Fast människor kallar oss ligister

Högljudda tonårsbarn

Ere ändå livet som lockar

Ja, de e ju det som drar

Framför en tv i Motala blev 13-åriga Elisabet Pihlgren förälskad.

–Noice kändes så tuffa och bra. De var inte så mycket äldre än mig och sjöng om saker som berörde en tonåring. Dessutom såg Hasse väldigt bra ut.

Det var hon inte ensam om att tycka. Kort efter tv-framträdandet låg skivan Tonårsdrömmar tvåa på försäljningslistan och Noice turnerade runt i folkparkerna. Framme vid scenen under varje konsert stod tonårsflickor som skrek och grät.

–Jag tror inte att något annat svenskt band har orsakat en sådan hysteri. Jag klippte ut alla artiklar om dem, klädde mig likadant som dem och sydde egna Noice-knappar. Vi kunde stå och köa utanför en folkpark fyra–fem timmar innan den öppnade, säger Elisabet Pihlgren.

Att medlemmarna hade väldigt olika framtoning gjorde det lätt att hitta en egen favorit i bandet. Basisten Peo Thyrén skrev de flesta av texterna och framstod som ledaren, medan trummisen Robert Klasen var en jordnära kille som gillade Kiss. Keyboardisten Freddie Hansson tycktes mest begåvad av alla, men samtidigt impulsiv, orädd och kicksökande. Störst flickfavorit blev Hasse Carlsson. Han var yngst och sötast.

I den aktuella Noicebiografin Bedårande barn av sin tid – döpt efter bandets andra fullängdsskiva – beskriver journalisten David Bogerius hur unga tjejer vallfärdade till medlemmarnas familjers villor, förföljde dem på stan och liftade runt i landet för att se dem spela.

Men liksom många andra grupper som älskas av tonåringsflickor fick Noice dåliga recensioner. Efter att inledningsvis ha setts som en del av punkvågen fick bandet snart ett rykte som blonderade skivbolagsprodukter. David Bogerius tror att anledningen var deras ålder.

–I själva verket bestämde Noice allting själva. Men proggrörelsen hade fortfarande ett ganska starkt grepp om musikkritikerna. Artister skulle vara politiska och samhällskritiska. Noice fick kritik för att deras texter ansågs pubertala, lite löjligt med tanke på att de knappt hade kommit i puberteten.

En som slutade gilla Noice efter genombrottet var 17-årige Jan Gradvall. Idag är han musikjournalist, har omvärderat bandet och beskriver deras musik som ”glitterpop”.

–I grunden var det Bowieinfluerad popmusik, fast med punkens glas-ögon. Där Bowie sjöng om en fantasivärld var Noice texter inspirerade av The Clash och handlade om deras egen verklighet.

Om 80-talets rockskribenter struntade i Noice så fick de desto mer uppmärksamhet i tidningar som Okej och Vecko-revyn. Ofta beskrevs de och Gyllene tider som konkurrenter om titeln Sveriges största popband. När det gäller skivförsäljning segrade nog Halmstadsbandet, men Noice var alltid det farligare alternativet.

Medan Per Gessle och hans kompisar kändes folkliga och kom från en småstad bar de punkiga kläder, snackade skit om andra artister och sjöng att ”den som sett en storstad och smakat på livet vill alltid tillbaka”. Vad många fans missade var att Noice inte kom från innerstan eller någon betongförort, utan från ett villasamhälle dit tunnelbanan inte når.

Peo Thyrén parkerar sin Chrysler voyager vid ett varuhus i utkanten av Gustavsberg. Huvudorten i Värmdö kommun, drygt två mil öster om Stockholm, är främst känd för porslinsfabriken med samma namn. När Noice storstadsimage kommer på tal skrattar han.

–Gustavsberg var ett typiskt brukssamhälle där allt kretsade kring fabriken. Det kunde ha legat var som helst i landet, men råkade ligga nära Stockholm. Att vi skrev låtar om storstadsliv berodde ju på att vi bodde här ute. Vi tyckte själva att Stockholm var coolt och ville flytta in dit.

Peo visar runt bland de platser som bandets tidiga år kretsade kring. Hållplatsen där de tog bussen till stan, Kvarnbergsskolans matsal där de uppträdde på diskon, medlemmars barndomshem. En värld av Volvobilar, välansade trädgårdar och identiska radhus.

Allt började 1976 med bandet The Pink Panthers, där Gustavsbergskillarna Robert Klasen och Hasse Carlsson spelade. Gruppen repade i Klasens garage och körde låtar som Tutti frutti och Varm korv boogie.

När Peo och hans kompis, den lite udda Freddie Hansson, värvades tog det inte lång tid innan bandet hade bytt namn och inriktning. Peo och Freddie gillade Sex Pistols och brukade hänga i Gallerian, den tidens punkartillhåll i Stockholm. De kom på det tuffare namnet Noise.

Åren före Måndagsbörsen präglades av repande, spelningar i Gustavsberg, utflykter till Stockholm och div-erse pojkstreck. Killarna tilltalades av punkens kläder och attityd, men hade inget politiskt engagemang. Det var snarare själva upproret som lockade.

–En gång letade vi upp Magnus Ugglas bostad och kletade hundbajs i låset. Det var ju ganska schizofrent, eftersom vi egentligen var stora fans av Uggla, säger Peo.

1979 vann Noise en talangjakt där priset var att spela in en singel. När Ola Håkansson på skivbolaget Sonet hörde dem bestämde han sig för att ge ut ett helt album istället. Han insisterade dock på att de måste byta namn, eftersom det redan fanns ett skånskt band som hette Noise. Man enades om kompromissen Noice. Ett år senare var det namnet känt över hela Sverige.

När Robert Klasen ringer upp från semestern i Turkiet håller han precis på att läsa David Bogerius bok.

–Det känns lite vemodigt. Hittills har jag bara hunnit läsa om tiden då jag var med i bandet, men nu börjar jag komma till delarna där det spårar ur, säger han.

Noice gjorde sin sista spelning den 26 februari 1983. Då var de ett helt annat band än det som hade stått på Måndagsbörsens scen tre år tidigare.

Robert Klasen hade slutat redan ett halvår efter genombrottet. Våren 1982 hoppade även Hasse Carlsson av, samtidigt som Klasens ersättare Fredrik von Gerber fick sparken. Noice fjärde och sista album Europa följdes av vad som i medierna skulle benämnas som ”skandalturnén”.

Det gick allt vildare till vid konserterna. Kaos och avsvimmade flickor skapade kvällstidningsrubriker. Vid flera tillfällen slängde åskådare stenar och flaskor på bandet, och en gång kastade Freddie tillbaka. Ofta blev de bjudna på droger av de äldre roddare som reste med under turnéerna.

Peo Thyrén beskriver åren med Noice som overkliga.

–När framgången tog slut insåg jag plötsligt att allting inte inte var så enkelt. Vi hade levt i en gräddfil.

Idag arbetar han på musikskaparnas intresseorganisation Stim. När Noice slog igenom visste han inte ens att låtskrivare fick betalt.

–Jag kom hem från skolan en tisdag någon gång 1980. Det hade kommit ett brev till mig, och när jag öppnade kuvertet var det en utbetalning på 250 000.

För Peo blev pengarna ett sätt att kunna fortsätta syssla med musik på heltid. Under 80-talet spelade han i banden Easy Action och Sha-boom, samt skrev låten Dansa i neon åt Lena Philipsson.

Även Freddie Hansson och Hasse Carlsson påbörjade nya projekt, men när dessa floppade kom de att ägna mer och mer tid åt drogerna. Det började med amfetamin och fortsatte med heroin. Kontakten med Peo Thyrén och Robert Klasen blev allt mer sporadisk. De började hänga på Plattan.

–Av någon anledning fick de aldrig den sociala trygghet som jag och Peo fick. De blev för alltid kvar i Noicebubblan från 80-talet, säger Robert Klasen.

David Bogerius påpekar att Freddie och Hasse var yngre än de andra i bandet, vilket kan ha gjort framgången svårare att hantera.

–Jag tror också att de hade en starkare dragning åt det destruktiva. Freddie var väldigt orädd, både för att säga utmanande saker och testa tabletter. Hasse var blyg, depressiv och vantrivdes med uppmärksamheten.

SVT-programmet Dynamo sände 1992 ett inslag om Noice. Peo, då lokalpolitiker för kristdemokraterna, fick frågan vad han trodde att hans bandkamrater skulle göra i fram- tiden. ”Jag vet inte om Freddie och Hasse riktigt har hittat det som är deras grej, vad de ska hålla på med. Det hoppas jag att de gör” svarade han.

I december 2001 avled Freddie Hansson. Hasse Carlsson dog nio månader senare. I båda fallen var dödsorsaken leverskador som de hade fått genom missbruk.

När David Bogerius bok nu släpps är Noice åter ute och turnerar, 25 år efter att bandet splittrades. I tidningen Situation Sthlm utser Jan Gradvall En kväll i tunnelbanan till en av de bästa svenska poplåtarna någonsin. Han menar att det som en gång gjorde Noice missförstådda – deras ålder – i själva verket var deras stora tillgång.

–Noice första skiva är en unik rapport från tonårslandskapet, väldigt direkt och oförställd. De flesta artister blickar ju tillbaka på sin ungdomstid. Det är ovanligt att man hör pop skriven ur en 15-årings perspektiv.

I Göteborg planerar Elisabet Pihlgren för fullt inför nästa veckas ”Noicefest”, dit hon har bjudit in fans från hela landet. De träffas då och då, lyssnar på de gamla låtarna och sjunger karaoke.

Peo Thyrén har flyttat tillbaka till Värmdö och bor några kilometer från Gustavsberg. Han beskriver konserterna med den nya upplagan av Noice som ”en ren retroshow”.

–Många som bor här ute spelar golf eller seglar på helgerna. Jag gillar att vara ute och spela rockmusik. Jag tycker dessutom att det hedrar Freddie och Hasse att låtarna som de var med och skapade fortfarande uppskattas.

När du tänker på dem, finns det något du önskar att du hade gjort annorlunda?

–Ja. Egentligen borde Noice nog inte ha funnits överhuvudtaget, och jag borde inte ha skrivit de där låtarna som blev hits. Jag hade ju hellre sett att mina polare fanns kvar och levde vanliga liv.