– Säg vad jag ska söka på! Vad som helst!

– Öh, få se, Nordpolen?

Klicketiklicketiklacketi.

– Mm, nä, han finns inte. Säg nåt annat…

– Okej, nåt klassiskt – AC/DC?

Klicketiklacki.

– Näeej, eller, jo! Det finns några covers.

Att vara Spotify-evangelist är ett hårt jobb. Den svenska gratimusiktjänsten må vara fjolårets största musikhajp, men bakom skimret av Napsternostalgi döljer sig allvarliga problem.

Spotify har inte all musik man önskar sig, måste evangelisten gång på gång tillstå, med det optimistiska tillägget ”men det finns mycket , och det blir bättre och bättre”. I själva verket har utbudet blivit sämre de senaste månaderna. Gamla spellistor tyngs av grånade låttitlar – försvunnen musik – som sticker i ögonen som ruttnande tänder i ett reklamfilmsleende.

När SvD:s Adam Erlandsson Spotify-sökte efter musikskribenternas årsbästalistor hittade han 13 av 40 album. Det duger inte. Spotify är inte en butik där man kan plocka det man gillar och kombinera med musik från andra källor, det är en tjänst som låser innehållet till en spelare. Det Magnetic Fields-fan som lyssnar på skivan Distortion i Spotify och blir sugen på någon låt från 69 love songs måste stoppa spellistan, starta en vanlig mp3-spelare och spela från hårddisksamlingen. Det är som om man skulle behöva flera cd-spelare för att kunna spela olika cd-skivor.

Allt handlar förstås om rättigheter. Musikbolagen avgör om Spotify ska bli en fullservicetjänst för musik eller bara en slaskkanal som tas till när man plötsligt behöver lite julmusik, en partyjukebox, eller när man vill skratta åt någon gammal 80-tals-hit. Och med musikbolagens tjurigt ogina inställning till internet är risken alltför stor att Spotify förblir bara nästan tillräckligt bra, så att den illegala fildelningen fortsätter att regera nätet.

UPP: Slumdog millionaire. Danny Boyles bästa film sedan Trainspotting.

NER: Juluppehåll i tv-serier.