På kvällen den 14 april tände jag ett ljus och ställde i fönstret. Via ett sms hade jag fått veta att den uppmaningen gick som en löpeld genom Sverige; tanken var att manifestera medkänsla och deltagande i sorgen efter den mördade Engla Höglund. Jag tände mitt ljus, och starkt berörd av den fina tanken skickade jag ­sedan snabbt iväg egna meddelanden till familj och vänner. På tidningen fick jag nästa dag erfara att många kolleger hade gjort som jag. Fortfarande tycker jag att den spontana aktionen var vacker, kanske rentav meningsfull.

Problemet är att jag måste kämpa ned det tvivel som sedan insmugit sig om huruvida det verkligen var en spontant framfödd idé… Den ­offentliga situation och debatt som uppstått sedan Sveriges Television bestämde sig för att, på mammans förfrågan, ­direktsända gårdagens begravning av Engla har fått en så solkig skugga att man omöjligt kunnat hålla starkt motstridiga känslor ifrån sig.

I fredagens SvD fanns Engla Höglunds dödsannons. Jag hoppas att formuleringarna i den annonsen får SVT:s ledning att känna djup skam och ånger. Annonsen är nämligen en direkt konsekvens av SVT:s bokstavligen sanslösa beslut att göra en privat begravningsakt till en offentlig angelägenhet. En mördad flickas mor, på en gång stärkt och förledd av SVT:s beredvillighet att flytta anständighetens gränser till det oanständigas utmarker, inbjuder oss alla till begravningen, ­”antingen via SVT eller här i Stjärnsund”. Språkbruket i annonsen för tankarna till annat än en sorgeakt; den är inte formulerad av en person som kan överblicka konsekvenserna av det skeende hon givit sig in i och uppmuntrats till av SVT. Vi uppmanas att ”parkera klokt” och att ta ”med stol och paraply”. Vi är välkomna till samlingen efteråt ”så länge fikat räcker”.

SVT:s beslut är remarkabelt; det handlar ju om ett ­public service-företag som gör sig till aktör i ett skeende som borde ha fått gå in i en privat fas. Istället för att på anständigt journalistiskt sätt fortsätta rapportera om och kommentera händelseutvecklingen runt en tragedi som starkt upprört oss alla, tog sig SVT vid en bestämd tidpunkt – genom en obegriplig vantolkning av allmänintresset – en egen framskjuten plats och roll i sorgespelet.

Tondövheten hos SVT visar sig vara ­monumental; ledningen är på kollisionskurs med nio av tio av de egna medarbetarna. Den mätning torsdagens Debatt gjorde visade att 79 procent av 4000 tittare fann SVT:s tilltag olämpligt. I den mediedesperation som griper om sig har SVT:s ledning förgripit sig inte bara på Engla Höglunds minne och det privatliv hennes familj borde ha fått hjälp med att bevara, utan i hög grad också på de anställdas och tv-publikens förtroende. SVT-ledningens trovärdighet är punkterad.

Tipsa andra

Vad är det här?

Kulturnyheter | Mest lästa