Som hon vill vara

Katarina von Bredow är van att provocera. Eller rättare sagt, numera vet hon att hennes böcker kan väcka debatt även om det inte var syftet.

Inte ville hon diskutera incest när hon skrev boken Syskonkärlek. Hon satt bara hemma och försökte klura ut vilket hinder som måste vara det största för två unga människor som älskar varandra. ”Jag gör dem till biologiska syskon”, kom hon på. Värre motstånd kan de inte få.

–Tack och lov blev det ingen debatt, inte från början. För den hade jag aldrig klarat. Jag visste ingenting om incest, mer än att det var ett lagbrott.

Nu har det hänt igen, hennes senaste bok Som jag vill vara kan utan svårighet uppfattas som ett inlägg i abortdebatten. Som ett argument inte för – utan mot – kvinnors rätt till fri abort. I boken blir 15-åriga Jessica gravid med killen som hon trånat efter i flera år. De hamnar på samma fest, blir fulla, går till sängs. En blodfläck på överkastet, en spermie som hittar rätt. Svårare var det inte.

Så långt är historien inte heller unik, varken som verklighet eller fiktion. Men det som sedan händer är att Jessica inte följer sin mammas, bästa väninnans eller någon annans råd. Hon väljer att föda barnet. Bokens slutkapitel är en jubelsång till kvinno­kraft och kvinnogemenskap, en liten flicka föds när alla slutit upp runt den unga mamman.

Längst ut på kanten finns pojken som blev pappa mot sin vilja.

”Fängslande skildring störs av baby­romantik”, skrev Lena Kåreland i sin recension här i SvD (1/10).

–Det är klart där finns en baby­romantik, medger Katarina von Bredow. Jag var ju själv gravid när jag skrev den. När jag väntar barn blir jag som besatt, tittar på Lennart Nilssons bilder, ser hur barnet växer vecka för vecka.

Orden du använder i boken är att ­Jessica ”inte vill döda ett barn”. Då är hon i åttonde veckan. Kan du själv se hur lätt argumentet uppfattas som anti-abortpropaganda?

Katarina von Bredow nickar. Jo, hon förstår. Sedan säger hon, tydligt, att hon varken är abortmotståndare eller kristdemokrat, att hon varken blandar in Gud eller någon moral i detta ställningstagande.

–Men vi måste veta vad vi gör, och stå för det. Äter du en fläskkotlett ska du veta att den kommer från en gris. Tar du bort ett foster ska du veta att det hade kunnat bli ett barn. Vad är det för konstigt med det?

–I boken utgår jag från Jessica, ­eftersom detta är en ungdomsbok. Om vi nu säger att kvinnor har ett fritt val, då måste de ju också kunna välja att föda ett väntat barn. Även om tidpunkten är olycklig. För Jessica finns ingen bra lösning, till slut väljer hon det som är minst dåligt.

Om det varit verklighet och du varit Jessicas mamma?

– Då hade jag med största sannolikhet försökt förmå henne att göra abort. Inte bara för att hon är så ung. Också för barnet skull. Och för min egen. Vi kan nog utgå från att varje mormor får ett stort ansvar i sådana här fall.

Katarina von Bredow försöker summera: Vi måste respektera en ung flicka som gör abort. Men vi måste också respektera den tjej som väljer att föda.

–Det är ett stort, och svårt, beslut. Från mina egna två graviditeter vet jag ju hur det känns när ett barn växer inom en.

Men du är 40, inte 15.

– Visst, det är en skillnad.

Katarina von Bredow var egentligen inställd på att inte ha några barn. Hon hade ingen längtan, kände ingen biologisk klocka som tickade. Så mötte hon Kjell, sin nuvarande man.

–En av de första sakerna han sa var att han ville göra mig med barn. Eller han frågade, som Strindberg, om jag ville ha ett barn med honom?

Med viss bävan slutade hon med preventivmedel. Blev först gravid med Fabian. Sedan med Arvid.

– Det underbara som händer är att ens centrum flyttas ut. Någon annan blir viktigare. Det är ytterligare ett argument för att 15-åringar, egent­ligen, inte klarar av eller mår bra av att bli mammor. De är ännu inte redo att underordna sig ett barn, att själva bli mindre viktiga.

Sedan skrattar hon, högt och förtjust, och säger att hon helst skulle velat ha ett helt fotbollslag. Om hennes liv varit annorlunda. Eller mindre konstigt. Det är hon själv som väljer ordet:

– Det är klart att mitt liv, och mina böcker, har påverkats av att jag hade en relation som var udda. Eller i alla fall såg konstig ut på ytan. Även om den, för oss, var helt normal på insidan.

Det hon talar om är sitt äktenskap med Einar von Bredow. Hon var 14 år när de träffades första gången, han var 50 och god vän med mannen som hennes mamma inlett ett förhållande med, utrikeskorrespondenten Hans Granqvist. ”Du måste träffa min nya kvinna och hennes döttrar”, sa Granqvist till kollegan von Bredow.

Han kom på besök, tittade på hennes teckningar och läste hennes undangömda texter.

– Han såg mig, sammanfattar hon.

Kan man säga att de blev förälskade direkt? Ja, kanske. Tycke uppstod i alla fall och som 15-åring gör hon det som skulle kunna vara taget ur en av hennes egna ungdomsböcker. Fast verkligheten kom först: Hon flyttar från sin mamma i Småland till Einar von Bredow i Sigtuna. Då har han brutit upp från sitt äktenskap, från hustru och tre barn, samtliga äldre än hans nya kvinna.

–Det är klart att min mamma protesterade. Och en väninna skrev i ett brev: Ska du kasta bort ditt liv på en gammal gubbe? Men jag älskade honom och genom honom öppnades en ny värld. Även om jag inte fattade att han var kändis, jag hade knappt sett Aktuellt.

Hade du inga jämnåriga pojkvänner?

– Jämnåriga killar var finniga, fula – och ointressanta. De enda män jag tänder på är de mellan 50–54, så är det fortfarande.

Vänder vi på frågan kan man undra vad en äldre man, som Einar von Bredow, såg hos den 15-åring som en gång var Katarina?

Hon ler och säger att han, genom livet, varit svag för unga flickor. Att han uppfattat sig som en Higgins.

– För honom har det varit en ära att ta hand om oslipade diamanter, dolda skatter som han kunnat slipa upp. Under alla år stöttade han mitt skrivande, gav mig respekt och beundran.

De gifte sig, i Paris, så fort hon fyllt 18 år. Och skilde sig 15 år senare.

– Men det var inte för att han blivit för gammal för mig, som alla trodde. Livet är inte så enkelt. Sanningen var snarare att jag blivit för gammal för honom. Han ville ha nya oslipade diamanter.

Hon ser min frågande min, påstår sedan – med övertygelse – att många män känner sig hotade av starka kvinnor. Sådana som inte längre fogar sig eller låter sig styras. Unga flickor framstår som enklare.

–Jag minns när Carola vann Melodifestivalen, då var Einar och jag nyförlovade och hon var lika gammal som jag. Efter segern skulle hon intervjuas i en tv-soffa. Jag var där, såg hur herrarna på Aktuellt, dessa distingerade utrikeskorrespondenter, blev som galna. När Einar kom hem sa han, saligt: Jag ska aldrig mer tvätta min högerhand för jag har hälsat på Carola.

Under några år bodde makarna von Bredow i Spanien. Det var där hon skrev ren Syskonkärlek, historien om syskonen som inleder en sexuell relation.

–Den hade legat gömd sedan jag gick i nian. Om någon hittat de där anteckningsblocken hade jag aldrig vågat gå till skolan mer. Men nu skickade jag in historien till ett bokförlag – och de ville ge ut den.

Hon stod i vardagsrummet när tele­fonen ringde. Samtalet kom att förändra hela hennes framtid.

– I den sekunden visste jag vad jag skulle göra resten av mitt liv. Det roligaste jag kan tänka mig. Att sitta hemma och hitta på historier.

Idag är Katarina von Bredow ofta ute och talar i skolor. Nu förklarar hon, pedagogiskt:

– Man söker en sorts sanning även om man ljuger. Det tror jag alla författare strävar efter.

Mellan oss på ett bord ligger hennes senaste bok. Hon slår upp en sida, föreläser:

– Titta, här finns små svarta krumelurer. De är bara en kod, finns det inga läsare så betyder de ingenting. Och de hörs inte alls. Som författare placerar jag dessa små, tysta och i sig betydelselösa krumelurer efter varandra – och lämnar över dem till läsarna. Som sitter hemma och möter människor som aldrig har funnits, skrattar och gråter åt saker som aldrig har hänt – och kommer ut på andra sidan lite förändrade. Som när man varit med om något viktigt.

–Jag menar, är det inte magiskt?

De unga läsarna brukar fråga hur hon, som är så gammal, kan veta hur det känns att vara 15 år och kär?

Ja, hur vet du det som aldrig haft en vanlig tonårsförälskelse?

–Den förälskelse jag skriver om i boken Hur kär får man bli? upplevde jag som 34-åring. När jag mötte Kjell, som då var över 50. Den besatta, galna passionen kan drabba oss när som helst i livet, den har ingen ålder.

Han är bondsonen som bara gått sex år i skolan. Praktiskt kunnig, men inte intellektuell ”för tre öre”, enligt hans hustru.

– Men han respekterar kulturvärlden. Och värnar om mitt skrivande.

Likheterna med paret i Grabben i graven bredvid är slående. Både Katarinas mamma och syster skickade också, ovetande om varandra, boken när de fått veta vem Katarina träffat.

–Och allt stämde med Katarina Mazettis historia. Där satt jag med mina kulturbilagor och där satt han med sin mammas korsstygnstavlor på väggarna.

Idag kan hon skörda hö, fordra djur, få loss mer än fyra strån i taget från de hårdpackade rullarna. Därmed inte sagt att hon yvs över sina nya kunskaper.

–Äsch, jag är lika dålig bondmora som jag en gång var en dålig kändishustru.

Med in i det nya äktenskapet följde nya styvbarn, jämnåriga med henne själv. Plus 17-åriga styvbarnbarnet Alexander.

–Det är han som ger mig fakta­kunskaper om unga människor, till exempel att det inte finns pizzabitar längre. Idag heter det slices.