Snorre Sturlasson återupprättas

Ett exemplar av Snorres Edda förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm. snorres Edda, den yngre porsaiska Edddan, inleds med en framställning av den nordiska mytologin.

I avhandlingen "Freyr"s offspring. Rulers and religion in ancient Svea society" tar religionshistorikern Olof Sundqvist vid Högskolan i Gävle sig an Snorres kritiker. Han visar hur Ynglingatal, som Snorre Sturlasson bygger en del av sin nordiska kungahistoria på, alls inte är en kristen 1100-talsdikt utan ett gammalt kväde från 800- eller 900-talet.
- Att Snorre som var en av de mest lärda personerna på Island för 800 år sedan skulle ha fabulerat om den fornnordiska mytologin och historien är otänkbart. Han var lagsagoman med en gedigen kulturell uppfostran och på Island kände man dessutom till sin historia. Han hade inte kunnat gå ut med något som var falskt, anser Olof Sundqvist.
Ändå har denne forntida skriftställare nedvärderats ordentligt på senare år. På 1800-talet och i början av 1900-talet hölls han högt av de lärde både inom Sverige och utomlands, innan han började omvärderas av den Weibullska skolan i Lund strax före första världskriget. Professorerna Curt och Lauritz Weibull lade fram nya
radikala källkritiska krav på de gamla källorna och mycket började ifrågasättas. Åsikterna om Snorre Sturlassons trovärdighet har sedan varierat tills han år 1991 avfärdades av den norske historikern Claus Krag i avhandlingen "Ynglingatal og Ynglingesaga". Där ifrågasätter norrmannen Snorres datering av Ynglingatal.
Debatten hade kunnat vara akademisk och tämligen ointressant om den inte gällt en så viktig epok i vår forntida historia.
En av Snorre Sturlassons viktigaste källor var nämligen den norske kungen Harald Hårfagers skald Tjodolf av Hvin. I slutet av 800-talet skall denne man ha diktat kvädet Ynglingatal som återges i den del av Snorre Sturlassons kungasagor som kallas för Ynglingasagan. Här figurerar ett stort antal mer eller mindre mytologiska sveakungar varav några kan ha varit de första namngivna härskarna i vårt land. Tidigare generationers forskare ansåg att Ynglingatal var av hedniskt datum då där inte fanns kristet stoff i texten, kvädets syntax ansågs ålderdomlig och det som står där
stämde väl överens med det arkeologiska materialet. Dit räknades Gamla Uppsala, centrum för sveaväldet under 500-talet. I den fornnordiska dikten Ynglingatal sägs medlemmar av Ynglingaätten ligga begravda i de stora högarna här, bland annat sveakungarna Aun och Adils. När arkeologer grävde ut det brända men högklassiga fyndmaterialet i Östhögen fann de emellertid inte en kung. Vid senare analys av ett käkfragment och en bit av en hjälm upptäckte forskarna att graven hyst en pojke och en kvinna.
- Jag tror Snorre gjorde så bra han kunde när han pekade ut Uppsalahögarna som kungshögar, men vi får inte glömma att han skrev ned sin historia 700 år efter den ägt rum, säger arkeologiprofessor Birgit Arrhenius som identifierat det arkeologiska materialet från högen.

Men Snorre Sturlasson kunde således bevisligen ha fel och när den norske forskaren Claus Krag i sin avhandling påstod att Tjodolf av Hvins kväde inte alls var ett hedniskt 800- eller 900-talsverk, utan snarare en produktion från 1100-talet, godtogs
detta i forskningsleden. Därmed föll inte bara Snorre Sturlassons trovärdighet - han drog samtidigt med sig flera av våra gamla fornnordiska sveakungar i fallet. I Olof Sundqvists avhandling ifrågasätts kritiken. Om han har rätt kan Aun och Adils ha existerat liksom de legendariska Ottar Vendelkråka, Ingjald Illråde och Olof Trätälja som också nämns i Ynglingatal.
- Claus Krag påstår att det finns spår av en medeltida kristen föreställning i dikten, den så kallade fyraelementsläran som nådde Skandinavien först på 1100-talet, säger Olof Sundqvist. I Ynglingatal finns olika omskrivningar för elden, vattnet, jorden och gudarna och elementens förhållande till varandra, en uppfattning som spreds under tidig medeltid. Men vikingarna kan mycket väl ha kommit i kontakt med de här idéerna i det dåtida kristna Britannien eller Frankerriket.
Olof Sundqvist visar också att avsnittet i Snorres Ynglingasaga där sveakungen Aun ingår en pakt med Oden och lovar att offra sina söner för ett långt liv inte alls står i
Tjodolfs Ynglingatal, utan bara i Snorres Ynglingasaga som ju tillkom på 1200-talet. Därmed har Claus Krag ifrågasatt fel historiskt verk. Olof Sundqvist tycker också att Claus Krag har fel i sin åsikt att Ynglingatal bygger på västnordiska traditioner.
- De ortnamn som finns i Ynglingatal har en östlig anknytning, säger han. Förleden ing- eller ingi- som enligt ortnamnsforskarna återfinns i namnet Ynglingar var betydligt vanligare i öst än i väst. Dessutom nämns platser som Vendil (Vendel) och Uppsala och de ligger i Mälardalen.
Även fornlämningarna i Uppsalatrakten talar emot Krag, tycker Olof Sundqvist. I Uppland finns inte bara högarna i Gamla Uppsala, utan även båtgravarna i Vendel och Valsgärde, Ottarshögen och många andra fornminnen som visar på att det funnits en rik härskarelit i området på 500-talet.

Dessa maktutövare omgav sig av trogna krigare, höll kultfester och förestod offerriterna. Den kung som inte ställde upp på detta blev fördriven, något som enligt historieskrivaren Adam av Bremen
och Hervararsagan hände sveakungarna Anund och Inge Stenkilsson.
- Kulten var integrerad i svearnas ekonomiska och politiska liv och uppgifterna i Ynglingatal stöder detta. Snorre hade ingen anledning att förvanska sanningen. Det är fel att ge dagens forskare mer trovärdighet än de medeltida historikerna som hade bättre möjligheter att tolka sin egen samtid, menar Olof Sundqvist som tycker att man kan använda Ynglingatal som historisk källa.
Har Olof Sundqvist rätt och kritikerna av Snorre Sturlasson fel öppnas åter dörren till den gamla svenska historieskrivningen. Forskarna planerar att inom en snar framtid gräva ut Östhögen igen.

Catharina Ingelman-Sundberg

08-13 59 58

catharina.ingelman-sundberg@svd.se

Fler artiklar