Se upp så att glasmonstret inte tar dig

Åsa Jungnelius är arg på bristande jämställdhet och rådande könsmaktsordning och skapar därför en abstrakt monumentalinstallation av det kvinnliga könet – Monsterfittan.

–Jag är så jävla trött på att man fortfarande använder kvinnokönet som en estetisk referens för att skapa rädsla. Men nu vill jag skrämmas.

Hennes vagina dentata är knappast tandlös, trots att den huvudsakligen är av glas. Rosa droppformationer med hålrum samsas med svarta stavliknande föremål och droppande reservoarer av plast. Den tre meter höga mobila skulpturen ”Akta – annars kommer jag och tar dig” flirtar förvisso med 70-talets ilskna ­feministiska konsttradition, men utan dess wettexlika vardagsreferenser. Jungnelius sticker snarast ut hakan genom att visa kvinnors kön, både som aktiva och passiva subjekt.

–Snippan är normen, liten och ofarlig. Monsterfittan däremot signalerar ”nu kommer vi och tar er!” Det är i alla fall det jag hoppas på, säger Åsa Jungnelius och knåpar vidare på sin mobil.

Delarna är gjorda på Kosta Boda, Åsa Jungnelius fasta hemvist sedan ett år. Ett glasbruk med anor och tradition och som oftare skapar vackra bruksföremål än skulpturala diton, och där Erik Höglunds objekt med referenser till kvinnokroppen historiskt räknas till de mer vågade.

–I mina konstnärliga projekt har jag stor frihet, även om det här projektet hamnar utanför de traditionella ramarna, berättar Åsa Jungnelius.

Men för Jungnelius är påståenden av den karaktären inga slag under bältet. Hon vill att människor ska reagera och hon är övertygad om att det går att förändra världen – med objekt. Och hon har försökt förut. Diskussionen kring vad som skapar värden har följt hennes konstnärskap sedan hon gick ut Konstfack 2004 och objekt som Gold nugget, Koh-I-Noor och Black panther ställer begreppet ”dyrbart” på sin spets. En konstnärligt skapad diamant av kristall i jätteformat, är det bling-bling eller konsthantverk de luxe? Och spelar det egentligen någon roll?

Annars har Åsa Jungnelius oftast rört sig i häraden av konsumtion som identitetsskapare och gjort det med hjälp av bland annat läppstift och nagellacksflaskor i megaformat. Men det var med de små modernistiska, högglansiga gömmorna kallade just Snippa, som hon tog plats i debatten. Redan då ville hon ge det kvinnliga könet dess rättmätiga uppmärksamhet och hon tycker sig ha nått en bit, men inte ända fram.

–Det var ett ickesexualiserat objekt, men inte Madonnan. Utan det var bara en snippa, rakt upp och ner. Men med sina perfekta former fanns det ingen plats för ilskan.

Filmer som Starship troopers, där ett av monstren kallas Brain bug vagina, fick Jungnelius explodera eller att helt enkelt gå vidare. Hon skapade potenta fallosar men ville fortsätta lyfta fram kvinnokönet som ett upphöjt form­ideal, för att tvätta bort den ilska som osynliggörandet skapat.

–Det vimlar av manliga organ på utställningar medan kvinnokönet fortfarande är osynligt och skamligt, säger Åsa Jungnelius.

Ernst Billgren påstår i sin nyutkomna bok ”Vad är konst” att man bara kan provocera en okunnig publik, medan vana konst­betraktare idag är alltför luttrade för att ens höja på ögonbrynen. I det postmoderna samhället är också undersökande och konceptuell konst sedan länge legio, och 2008 är året då boken Pittstim utmanar föregångaren Fittstim och ingående diskuterar dem moderna mansbilden.

Är då inte din Monsterfitta helt enkelt politiskt korrekt anno 2008?

–Konst speglar alltid sin samtid och att flera är inne på samma spår är därför naturligt. Jag ser varken mig eller mina objekt som unika företeelser, utan som en del i ett större skeende. Så visst är Monsterfittan pk, gärna för mig eftersom det är då man kan få gehör. Kommer man för tidigt lyssnar ingen, men träffar man tidsmässigt rätt kan man slå på stora trumman.

Kanske ger den här installationen eko. Men vi kommer istället att tala om den skillnad som finns ute i landet kontra storstäderna när det gäller just acceptans för konstnärliga uttryck. Och att det sannolikt handlar om vana att ta del av en diskussion som inte kommenterar skeenden med ord, utan i bilder eller med objekt som i konstens värld. Men att det alltid kokar ner till tolkningar och att det finns bestämda normer för vad som är fint och fult, bra och dålig smak. Oavsett så tillhör Jungnelius konsthantverkets borderliners, som tillsammans med exempelvis Zandra Ahl och Frida Fjellman har satt fjärilar i huvudet på såväl minimalister som dem som sjunger prydnadsföremålens lov. De var uppstickarna som stod för förändring och som nu börjar bli både etablerade och respekterade.

–Ja, visst är det spännande. Konsthantverket har fått ett uppsving och frigjort sig från funktionstänkandet, nu väntar vi alla med spänning på ännu en mot­reaktion.

Men om vi lämnar den avantgardistiska Åsa Jungnelius för ett tag, så finns också sanningen om den estetiska rebellen som redan som 17-åring lämnade Stockholm för att utbilda sig till glasblåsare på Orrefors. Och sedan ett år tillbaka är hon alltså tillbaka hos det massproducerade glaset, men nu på Kosta Boda.

–­Klimatet är lite som på Nationalmuseum, en äldre institution, kan jag tänka. Man vet vad man har. Jag gillar att arbeta i produktion, men vore det inte för mina utställningar och limiterade serier där jag kan tänja på gränserna och utveckla mitt konstnärliga språk, hade jag tröttnat för länge sedan.

Är Nationalmuseum redo att köpa Monsterfittan från utställningen Akta – annars kommer jag och tar dig nu då?

–Det vore fantastiskt.

Erica Treijs

08-13 59 43

erica.treijs@svd.se

Fler artiklar | Blogg