Saknar du dansbandstiden?

Hej Magnus. Hur är läget?

–Det är jättelugnt. Höll jag på att säga. Det är det inte alls. Det är som vanligt.

Hur är det?

–Det är hysteriskt. Jag håller på med nya skivan. I går fotade vi bilder. Så upptäcker man oj, det fattas en låt – ah, vi tar det i nästa vecka. Hjärnan är på helspänn.

Jag trodde det skulle bli bättre ju högre upp på stegen man klättrar men jag börjar förstå att det är tvärtom. Kommer du ihåg när vi lirade ihop precis innan ni slog igenom med Barbados?

–Var det i Småland, eller Skövde? Jag minns inte exakt, men jag minns att vi gjorde det.

Saknar du den tiden, i ett band?

–Nej. Jag brukar få på pälsen för att jag säger så, men dansbandslivet är ett jäkla sketgöra. Det är den hårdast jobbande musikerkulturen som finns. Fyratimmars pass fyra kvällar i veckan. Jag jobbade elva, tolv år med Barbados. Jag fick min beskärda del.

Dina fans, från Barbadostiden, hängde de med när du bytte stil? Vi träffar en del ute som är väldigt besvikna på att du slutade sjunga.

–Ja, vissa. Att Barbados blev så jäkla populära gjorde att vi hamnade i ett konstigt mellanläge. Danspubliken var arg för att det stod en massa ungar längst fram och skrek efter autografer, och ungarna blev förbannade för att folk dansade på dem hela tiden. Det var ingen som var nöjd. Hur har det gått för er, hur har folk gillat att det har blivit så mycket bredare?

Det är ungefär som du sa. Vi har mycket ungdomar som står framför scenen. På vissa ställen blir de utkastade av vakterna trots att de inte stör någonting – men de stör danspubliken. Det är faktiskt helt otroligt. Ger man inte ungdomar en chans kan ju inte dansen överleva. De går ju inte dit fler gånger om de blir bortkörda. Det är tråkigt.

–Tycker de om Teddybears­köret då eller gillar de era andra låtar?

Det är det som är så otroligt. När vi körde Corrine Corrina och den typen av låtar i Hultsfred var det allsång. Det är helt ofattbart. Ungdomarna har väl hört sina föräldrar spela det.

–De har vuxit upp med det. Som jag hörde Elvis när jag var liten.

När du var liten, vad hade du för drömmar då? Ville du bli sångare?

–Alltid. Min familj har åkeri och mina bröder var alltid väldigt bilintresserade. Jag var annorlunda redan från början. Men jag blev väldigt uppmuntrad, jag åkte runt på en massa talangjakter.

De sa aldrig åt dig att skaffa ett riktigt jobb?

–Nä. Fick du höra det?

Ja, när Peter, basisten och jag köpte vår första sånganläggning blev våra föräldrar vansinniga – slänga bort pengar så! Har du någonsin skrivit egen musik?

–Ja. Jag läste på Musikhögskolan i Göteborg. Där fick man ofta i uppgift att skriva ett stycke för till exempel en stråkkvartett. Jag har faktiskt legat på Svensktoppen med en egenskriven Barbadoslåt. Men allteftersom det lossnade så började vi matas med låtar. Det gick inte en kvart utan att Bert [Karlsson] ringde och hade en ny låt att spela upp. Behovet av att skriva dämpades lite. Sedan dess har det hela tiden kommit andra som kan det så mycket bättre.

Är du besviken över hur det gick i Melodifestivalen?

–Ja. Det kändes trist.

Så du ställer inte upp nästa år igen?

–Jag vet inte. Det är ju en kul grej att göra. Jag har sagt att jag kan vara med och köra, jag hoppas att de sätter ihop någon sorts kändiskör. Då får man det roliga men slipper bära hundhuvudet.

Torgny Melins nya platta ”Allting som vi har” innehåller inte några Teddybearscovers den här gången, däremot gör bandet en version av Håkan Hellströms Kom igen Lena ”i Elvistappning”. Just nu visas tv-serien Torgny Melins – från Säffle till Stureplan söndagar kl 20.30 på TV4.