StockholmAtt Icomos nu tvingas ta Stockholms stad i örat och påpeka att den är på väg att förvanska Gunnars Asplunds Stadsbibliotek, ett internationellt hyllat landmärke i den moderna arkitekturen som de uttrycker det, är en ödets ironi.
Sanningen är nog att Stockholms ambitioner att hänga på 00-talets våg av spektakulär arkitektur har fått staden att kasta all kunskap i ämnet överbord. Snarare än att vårda de kunskaper och insikter om kulturhistorisk bebyggelse som mödosamt byggts upp efter 60- och 70-talets rivningsvåg, är man på väg att falla tillbaka i rivningsraseriets hjulspår.
Att Asplunds byggnad redan är en internationellt känd märkesbyggnad tycks stadens politiker och tjänstemän alldeles glömt bort. I stället för att vårda det världsberömda monumentet vill staden riva viktiga delar för att ersätta det med ett förslag vars kvaliteter i bästa fall är en from förhoppning, i värsta fall tidstypiska klyschor.
Problemet är inte viljan att bygga till biblioteket i sig. Problemet är det olyckliga valet av vinnare i tävlingen. Som Icomos påpekar är förslaget på tok för stort och kräver rivning av de annex som är en viktig del av Asplunds komposition. I tävlingen fanns andra förslag som visade att det faktiskt är möjligt att bygga till biblioteket på ett intelligent sätt. I stället valde staden ett förslag vars främsta kvaliteter tycks vara att det är väldigt stort och har mycket glas i fasaderna.
Arkitektur är svårt. Att bjuda in internationella arkitekter räcker inte. Det krävs också att beställaren, alltså staden, vet vad den håller på med. Så tycks inte vara fallet.
