Rivningshotet mot Gamla bruket undanröjt

”Gamla bruket” kallas byggnaden idag på Kvarnsvedens pappersbruk. Den används som lager, och har varit nära att rivas eftersom ägaren Stora Enso behöver platsen till annat.

Men tack vare att Borlänge ­kommun lyckats få med denna glömda del av svensk arkitekturhistoria på World monuments funds lista över världens “100 mest hotade” platser, är risken för rivning paradoxalt nog troligen borta.

–Vi har haft ögonen på byggnaden i mer än tio år, berättar Arne Ludvigsson som är Borlänges stadsarkitekt.

–Hallen är väldigt stor och mäktig med sina stålfackverk. Det ser ut som ett halvt, liggande Eiffeltorn.

Detta är knappast ett av Ferdinand Bobergs mest berömda verk – till skillnad från Gävle brandstation, gasklockorna i Hjorthagen, Waldemarsudde, NK-huset och Rosenbad, som de flesta arkitekturintresserade känner till.

Boberg (1860–1946) besökte i slutet på 1800-talet USA och tog intryck av landets ledande arkitekter; däribland Louis Sullivan, som räknas som “modernismens fader” – och skyskrapans – i amerikansk arkitekturhistoria. Världsutställningen i Chicago 1893 var ännu en direkt inspirationskälla.

Till Stockholmsutställningen på Djurgården fyra år senare fick han rita en av de centrala utställningshallarna, där hundratusentals besökare under fem månader kunde beundra ångmaskiner och andra innovationer: Maskinhallen.

Den uppfördes vid Allmänna gränd för tillfälligt sommarbruk, med rosafärgad spänd väv till väggar, dekorerad med tinnar och torn, konstruerad för att flyttas. Dokumentation visar att byggkostnaden var 297041 kronor och 75 öre.

Efteråt såldes hallen till högstbjudande. För 61000 kronor fick bruksdisponenten Erik Johan Ljungberg hand om verket för ­bolaget Stora Kopparbergs räkning.

De enorma stålfackverken – av konstruktören Fritz Söderberg – fraktades med tåg till Borlänge. Vid Kvarnsvedsforsen, fyra kilometer utanför staden, byggdes allt upp med tegelfasader för att bli Domnarvets pappersbruk – med enorma maskiner på ett betongbjälklag, drivna av ångkraftsturbiner i ett nedgrävt källarplan.

Men vartefter Stora Enso moderniserade pappersproduktionen blev lokalen överflödig. Det som kallats Ljungbergshallen blev Gamla bruket.

–Industrikapitalismen är flyktig, konstaterar Arne Ludvigsson. Medan gamla bondgårdar bevaras av släkter så avvecklar bolagen de byggnader som inte längre ger avkastning.

I Dalarna har intresset för allmogens traditioner blomstrat länge. Men industrisamhällets kvarlevor väcker också minnen och starka känslor. Och det finns många sådana i Tunabygden, där Borlänge är huvudort. Arne Ludvigsson exemplifierar med traktens stora engagemang för det rivningshotade Wasabryggeriet och för Dalälvens ångbåtar.

Att finansiera underhållet av alla gamla fabrikslokaler är en annan sak. Byggnadsvård kostar. Kommunen räknar med 25–30 miljoner kronor bara för att flytta Bobergs byggnad till centrala Borlänge. Att sedan inreda den kostar kanske ytterligare 100 miljoner.

Men förhoppningen är att hallen åter ska bli ett vackert rum i förra sekelskiftets anda, men med kulturella aktiviteter à la 2000-tal: konserter, möten och utställningar. Lokala medel räcker inte långt, utan kommunens arbetsgrupp hoppas på att erkännandet som kulturarv i internationell klass leder till pengar från andra håll.

Men är denna svenska “maskinhall” verkligen en av världens 100 mest hotade kulturhistoriska platser?

–Det debatterades hett på juryns möten! Men vi ville ha med den på grund av dess intressanta arkitektoniska ursprung, säger WMF:s Marty Hylton som har varit på plats i Borlänge och menar att Bobergs verk är “en mycket betydelsefull byggnad”.

–Att vi kom med på listan gör att jag inte längre är rädd för att konstruktionen kommer att smältas ned eller skrotas, säger Arne Ludvigsson.

–Utan tvekan gör uppmärksamheten skillnad. Misslyckas vi med att få pengar till upprustning är jag säker på att den hamnar någon annanstans, kanske i Chicago ? För det finns knappast andra så stora hallar från de stora industriutställningarnas tid bevarade. Men vi ska göra vårt yttersta för att byggnaden ska bli kvar i Borlänge.