Realist och feminist

Det ska erkännas. Det är med nervig nyfikenhet jag åker med fotografen mot Värmdö i Stockholms skärgård där Nina Björk semestrar.

Jag var 18 år när jag läste Under det rosa täcket där hon sparkade hårt på den rådande livmoderfeminismen och propagerade för att upplösa köns­identiteterna. På samma sätt som ­franska Simone de Beauvoirs Det andra könet öppnade ögonen på kvinnor 1949, gjorde Under det rosa täcket det på mig och många andra 1996: ”Aha! Det finns andra alternativ än att tvingas in i rollen som Kvinna!”.

Sedan dess har Nina Björk och hennes rosa täcke blivit ett begrepp. Och med sina kolumner i Dagens Nyheters har hon bidragit med nytt lättantändligt material. Senast i våras när hon ­apropå inredningstidningen Family living skrev: ”Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.” Det blev starten på den konsumtionsdiskussion som fick namnet väskdebatten.

Nina Björk tyckte att hon hade skrivit samma sak förut och förstod inte riktigt varför just det här retade upp.

–Fast jag var ju arg och det kändes väl att hjärtat var med, säger hon när vi har satt oss i skuggan av ett körsbärsträd en bit från huset som hon och hennes man har lånat av en vän.

Hon tänder en cigarett, hon ska tända åtskilliga till, och berättar att hon blev ledsen för att det missuppfattades som att hon angrep kvinnor.

–Visst, alla förtryckta agerar ju ut­i­från sin underordning. Och eftersom kvinnor inte har haft så stor makt i de viktigaste frågorna utan har hamnat i konsumtionens sfär är det ett förståeligt beteende att lägga mycket av sin identitet i sina saker och drömma om ett perfekt badrum. Men det betyder inte att det är bra.

–Är feminism nu att tycka det kvinnor gör är bra oavsett vad de gör? Ska vi inte analysera beteendet?

Vad är så farligt med konsumtion?

–Den materiella tillväxten har en gräns, naturens resurser kommer att ta slut. Men det handlar också om att man invaderas. Vi tapetseras av kommersiella krafter som kommer in i vår längtan och är svåra att frigöra sig ifrån. Det blir en reducering av livet.

Nina Björk har kritiserats för att hon från sin medelklassposition slänger sig med åsikter om andras drömmar. Men hon köper inte att det skulle vara samma sak att stå på arbetarklassens som på konsumtionens sida.

–Det är väl knappast arbetarklassen som tjänar på konsumtion? Men visst, Bourdieu pratar ju om kulturellt och socialt kapital. Har man något ­annat är det lättare att ta bort andra saker. Jag känner kanske att jag duger även om jag inte har de rätta grejerna, så på så vis ligger det något i den kritiken.

Som ofta när hon vässar pennan undrade några om hon helt vill lämna det moderna samhället. Hon suckar.

–Om man vill fråga vad vi och folk i resten av världen förlorar på moderniteten och får höra: ”Ska vi börja baka barkbröd igen?” vad säger man då?

Barkbröd bakar hon inte. Även om man kan inbilla sig det när hon sitter här mitt i urbilden för svensk lantidyll, enkelt klädd i bruna linnebyxor och vit bomullströja. Håret är kortare än när Under det rosa täcket kom ut, klippt i page, och hennes utstrålning ger sken av att hon aldrig har utsatts för köp- ­eller jobbstress. Hon ser inte ut att behöva ett nytt köksbord för att bli lycklig.

Fast nej, inte heller hon lyckas hålla sig undan konsumtionshysterin.

–Jag tror inte det är möjligt att säga helt nej till den miljö man lever i. Fast man kan ju bejaka eller motarbeta den riktning samhället puttar en i.

Hon fnittrar:

–Jag och min man har inga pengar så vi kan inte bejaka. Men det är roligare att känna det som en politisk handling än som fattigdom.

Så du har skitdrömmar?

–Absolut.

För snart två år sedan släppte hon en större bomb. Feminister darrade. Ville hon nu bevara de ”kvinnliga” värden hon ville spränga bort i ­Under det rosa täcket? Kommentarerna sprutade: ”Hon vänder Simone de Beauvoir ryggen.” ”Det är som om påven skulle ifrågasätta Guds existens”. Hon anklagades för att ha blivit livmoder­feminist, antifeminist och reaktionär. Och kd:s Maria Larsson skrev i ­Expressen: ”När ­radikalfeministen har fått barn blir hon kristdemokrat”.

Vad var det hon skrev? Jo, att samtidigt som svenska kvinnor har blivit friare har vi ”lite, lite ont i magen. Det är när vi lämnar våra barn på dagis den första tiden när de är så små, så små och de måhända inte riktigt vill och de måhända gråter en skvätt… Och: ”vi är på helt fel spår. Det är dags att börja om på ruta ett, och på den rutan står livets realiteter och de ser ut så här: barn finns och barn tar tid.”

–Det blev nog samma reaktion om någon sa så på 70-talet. Men jag tänkte att nu har vi full barnomsorg och kvinnor är inne på arbetsmarknaden. Jag trodde man kunde ställa frågan om dagis var rätt väg. Vad är priset? Men tydligen var det som att svära i kyrkan att göra det som feminist.

Nina Björk föreslog kvoterad föräldraledighet och förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid. Men de kraven lyssnade inte så många på.

Kan du förstå varför många feminister kände sig svikna?

–Jo, om man uppfattade det som om att ”Jaha, nu ska vi ta hand om barn igen när vi äntligen fått vara med där det rör sig”. Men jag sa aldrig att kvinnan skulle vara den bästa vårdaren.

Tänkte du som i krönikan innan du skaffade barn?

–Nej. Men nu har jag varit med om att se ett nytt liv komma till och hur ­liten hon är när hon är ett och ett halvt år och ska börja på dagis. Vi ville inte lämna ifrån oss vår dotter till världen redan då. Hon började när hon var två. Det var sent, men tidigt för oss. Det kändes som att det inte var för hennes skull.

I en intervju om Under det rosa täcket sa den då 28-åriga Nina Björk att hon ville ha barn men inte tänkte ”bli 100 procent engagerad i ett barn”.

–Har jag sagt det? Nähä! utbrister hon nu vid det grå träbordet.

Under hela samtalet kommer hon med finputsade svar, som tagna ur en av hennes artiklar. Nu skrattar hon bara stort och säger på sin dialekt, som för ett otränat öra låter som göte­borgska men är från Falkenberg:

–Man är ju beslagtagen!

Sexåriga Olga i rosa klänning och treåriga Linné i terrakottafärgad väst stojar förbi. Hur genusmedvetet uppfostrar hon sina barn?

–När Olga var fem blev hon så där prinsessig. Då sa jag inte ”så får du inte vara”. Jag har ingen medveten strategi. Jag säger inte ”tjejer kan också vara brandmän” innan de själva vet att de inte kan det. Men jag säger det så klart om frågan kommer upp. De vet ju inte från början hur det ”ska” vara.

Har dina feministiska åsikter ändrats sedan du fick barn?

–Tidigare tänkte jag att kvinnor måste få vara med i den traditionella mansvärlden på lika villkor. Nu tänker jag att den traditionella kvinnovärlden är värdefull den med. Jag har sett att den lyhördhet och förmåga att sätta sig själv inom parentes som finns där behövs i ett barns liv. Jag tycker att männen gärna skulle få en plats där. Problemet är att de inte vill det eftersom den har lägre status.

Dagis och skitdrömmar. Varför hoppar folk högt när Nina Björk tar till orda? En teori är att det är extra lockande att kasta pil på Feministen med stort F. Själv tror hon att människor ilsknar till för att hon lägger sig i hur de lever sina liv.

–Linda Skugge skriver väl sådant som ”Nu Magdalena får du sluta vika ut dig”. Men det är bara till en människa. Jag säger att ni alla har fel, det allmänna livsmönstret är fel.

Hon tvinnar lite hår runt sitt långfinger, som för att underhålla fingrarna när de är utan cigarett, och gissar att det därtill handlar om att hon inte tycker så mycket om det här samhället.

–Det gör ju de flesta, då blir det en annorlunda röst. Men det är inte mitt primära syfte att få folk arga. Jag tycker inte om när folk inte gillar mig.

Då var dagisdebatten väldigt jobbig?

–Jo, men det är skönt att jag bor i Lund. I Stockholm – i synnerhet om man är på en tidning – är ens identitet så mycket ens yrkesroll. Jag kommer undan det rätt mycket.

En annan sak som tenderar att irri­tera är att hon ofta levererar utopier.

–Jag är inte realpolitiker. Jag tror det är viktigt att man tänker att samhället kan se annorlunda ut. Det är för mycket ”här är ramarna, ska vi gå lite åt ­höger eller lite åt vänster?”. Man måste kunna tänka sig en helt annan ram, säger hon och stryker Linné över de blonda lockarna. Han har krupit upp i hennes knä med den icke-smickrande frågan: ”När ska de åka, Nina?”

Nu är det elva år sedan Under det rosa täcket kom ut. Nina Björk är fortfarande förvånad över genomslaget. Hon hade antagit att den främst skulle vara en inomfeministisk bok mot biologismen, inte att den skulle göra så många till feminister.

Hon blåser ut lite rök och säger att den delvis skulle bli annorlunda om hon skrev den nu.

–Målet var att kvinnor skulle få leva mäns liv. Jag skulle inte ha lagt tonvikten där i dag.

Vilken bok vill du skriva nu?

–En som gör att alla förstår att kapi­talismen inte är det bästa systemet. Kunde jag åstadkomma det skulle jag bli mycket nöjd, säger hon och ser ut som om hon redan hade lyckats.

Att Under det rosa täcket gjorde Nina Björk till feministikon innebar också att hon granskades. Va? Hon rakar ju själv benen! Och ser hon inte rätt sminkad ut på omslaget?

Hon avslöjar då som nu, som med ”skitdrömmarna”, att hon inte lever som hon lär.

–Den kvinnoroll jag skrev om i Under det rosa täcket var ju mer öppen för någon som var 28. Nu när jag har fyllt 40 är det inte möjligt att ha utseende som identitet på samma sätt.

Hon ler:

–Annars är det på samma sätt. Jag rakar fortfarande mina ben.

Hennes man Stefan har gått förbi några gånger, plockat åt sig kanelsnurror till barnen. Hur jämställt lever de? Helt när det gäller barnen. Men Nina Björk tar till exempel större ansvar för städning, vilket hon förklarar med att hon har en lägre smutstolerans.

Finner du dig i det?

–Ja, det är mer min mamma som är upprörd.

Och kanske några andra, tänker jag när hon skrattar, men frågar i stället om hon har känt sig pressad av att vara en feministisk förebild.

–Jag vill inte se på mig själv utifrån på det sättet. Det gör mig rädd. Som i dagisdebatten – när några sa att de kände sig besvikna – då önskade jag att det inte hade hänt. Jag vill ju att folk ska gilla mig – och speciellt feminister eftersom jag är det själv.

Lina Kalmteg

08-13 56 41

lina.kalmteg@svd.se

Fler artiklar | Blogg