Pristagare väcker liv i glömt krig

Martin Hårdstedt var bara sju år när han blev fascinerad av krig. Han läste en bok om Hannibals fälttåg mot romarna, och blev fast.
– När jag var i tioårsåldern och andra ungar läste Femböckerna läste jag Romerska rikets nedgång och fall, berättar han. Och då bör man veta att Romerska rikets nedgång och fall är ett monumentalt verk i sex band, skrivet av en engelsk 1700-talshistoriker.

Att Martin Hårdstedt med tiden kom att intressera sig särskilt för finska kriget hänger ihop med att han bor och arbetar i Västerbotten. Där utspelade sig krigets sista slag, och det är bara tio mil till Österbotten som var krigets huvudarena. Men en viss Eric Ström har också haft betydelse – till honom dedicerade han för övrigt sin doktorsavhandling från 2002.

Eric Ström, som deltog i finska kriget som ung fänrik, var Martin Hårdstedts morfars farfars far. Det fanns en del minnesföremål kvar efter honom i familjen, bland annat ett porträtt, men Martin Hårdstedt hade inte ägnat saken några tankar på mycket länge när fänriken oförmodat gjorde entré mitt i forskningsarbetet.
– I ett dokument på Riksarkivet dök hans namn plötsligt upp, som fånge hos ryssarna i Skellefteå. Och då kom jag ju ihåg att morfar hade berättat för mig om honom, säger Martin Hårdstedt.

Han låter riktigt stolt på sin anfaders vägnar när han påpekar att Eric Ström fick fina vitsord av sin överste, som skrivit att han ”warit i jemn tjenstgjöring och till såväl högre, som lägre förmäns fullkomlige nöje, icke allenast fullgjort hvad som honom anbefallts, utan ock wid de af honom anstälde examina ådagalagt mer, än wanlig kunskap och skickelighet hos en nybegynnare i Militairiske yrket.”
– Jag har ju hans gener i mig, och så var han prästson som jag, så jag har lätt att identifiera mig med honom, säger Martin Hårdstedt.

De närmare detaljerna om Eric Ströms insatser i kriget har Martin Hårdstedt (ännu) inte fördjupat sig i, men vem vet, han kan ha varit med i krigets blodigaste slag, vid Oravais i Österbotten den 14 september 1808. Martin Hårdstedt är mycket god vän med ordföranden i Oravais historiska förening på andra sidan Kvarken, och även han är ättling till en soldat i finska kriget.
– Vi brukar prata om det. ”Tänk om våra förfäder slogs sida vid sida” säger vi till varann. Det är lite grann som de där gamla soldaterna som fortfarande träffas och pratar om slaget vid El Alamein.

Ursprungligen tänkte sig Martin Hårdstedt själv en bana som officer, eftersom han trivdes så bra när han gjorde militärtjänst. Men hans akademiska böjelser tog överhanden, och i dag ser han sig mer som en bred historiker än som militärhistoriker. Att utbilda blivande historielärare betraktar han som en av sina viktigaste uppgifter.
– Självklart är krigets mekanik spännande, men det är trots allt av underordnad betydelse. Utan att förstå det civila samhällets roll går det inte att förstå krigen, säger han.

Doktorsavhandlingen som ligger till grund för den bok som nu belönas handlar inte heller primärt om vad som hände på slagfälten, utan tar sikte på den omständighet som Napoleon sammanfattade i en berömd sentens: ”En armé marscherar på sin mage”. I så karga och glesbefolkade områden som norra Sverige och norra Finland var det oerhört svårt att få fram mat till människorna och foder till hästarna.
– Det fanns egentligen tillräckligt med mat för att livnära armén, säger Martin Hårdstedt.
– Problemet var att den fanns på fel ställe, och att transporterna inte fungerade. Dels var systemet för skjutsar och rekvisitioner från bönderna tungrott och otympligt, dels var vägarna usla. Det brukar sägas att den svenska krigsinsatsen präglades av dåligt ledarskap, men det var inte fråga om feghet utan om dålig förvaltning.

Frågan inställer sig naturligtvis varför den ryska armén lyckades bättre – de hade ju samma problem, och så gott som ingen underhållsorganisation alls.
– Den ryska armén var vältränad och fotfolket var soldater på livstid. De var flexibla överlevnadskonstnärer som hade stor erfarenhet både av att stjäla och bedriva handel med civilbefolkningen. De hade helt enkelt inga förväntningar på någon annan, förklarar Martin Hårdstedt.

Han håller med om att finska kriget är märkligt lite känt hos gemene man, han har till exempel otaliga gånger fått förklara skillnaden mellan finska kriget och finska vinterkriget 1939–1940. I historieskrivningen berörs finska kriget med påfallande lätt hand trots att det är ytterst väldokumenterat – frågan är om det inte har avsatt större spår i den svenska litteraturhistorien med Runebergs Fänrik Ståls sägner.
– Jag tror att det helt enkelt beror på att det var ett krig vi förlorade. Det är ett trauma, det ledde ju till att vi förlorade hela Finland, säger Martin Hårdstedt.

Den vidare innebörden av nederlaget kan man fundera över, om inte förr så i samband med det stundande 200-årsminnet, som kommer att uppmärksammas stort i Finland. För Sveriges del kommer tonvikten gissningsvis att ligga på våra 200 år av obruten fred.
– Det talas om vårt sista krig, men jag tycker att man borde säga vårt senaste krig, mer än så kan vi ju inte veta, säger Martin Hårdstedt.

Och om man nu skulle ge sig in på kontrafaktiska spekulationer i all ovetenskaplighet: hur skulle vår historia ha gestaltat sig om Sverige hade segrat i finska kriget?
– Det är förstås omöjligt att veta, men någon 200-årig fred hade vi i alla fall knappast kunnat visa upp. På grund av att finska kriget slutade som det gjorde har vi ju sluppit det klassiska problemet som det innebär för ett litet land att dela en lång gräns med en expansiv stormakt, säger han.
– Så vår långa fred är ingenting att slå sig för bröstet för. Historien är nyckfull och ironisk. Den upprepar sig inte, men lärdomar kan man dra, bara man intresserar sig för vad som faktiskt hände. Jag skulle gärna se lite mera ödmjukhet inför historien.