När Johan Östling som ung student i slutet av 90-talet förstod att molekylärbiologi inte var hans bästa gren, hoppade han av studierna och åkte till Tyskland för att bättra på sin gymnasietyska. Där, i svallvågorna efter kalla krigets slut, kom han i kontakt med debatten om andra världskriget, nazismen och Förintelsen.
– Jag hamnade mitt i de hetlevrade diskussionerna. De handlade mycket om minnets och krigets återkomst och det blev uppenbart för mig att efterkrigstiden var ett historiskt tillstånd, inte bara ett ”nu” som bara fortsatte efter 1945, säger han när vi möts på Historiska institutionen i Lund.
Han fängslades av hur kriget och åren närmast efter kom att prägla Sverige och han ville undersöka hur förbindelsen ser ut mellan vår egen tid och krigsåren.
Han blev också medveten om de starka band som funnits mellan Sverige och Tyskland, hur Tyskland hade varit den naturliga kulturella referenspunkten för äldre svenskar.
– Jag fascinerades av hur detta intima ömsesidiga band fallit i glömska, för att inte säga förträngts.
Det finns mängder skrivet om krigsårens Sverige. Enligt Johan Östling har det på senare år ofta handlat om enskilda skeenden, personer, företag eller företeelser. Inte sällan har man riktat sökljuset mot syndabockar som inte haft rent mjöl i påsen. Avslöjanden har lett till häftiga debatter, exempelvis om svensk neutralitetspolitik.
– Mycket har varit en reaktion på den relativa tystnad som härskade under stora delar av efterkrigstiden. Det har funnits ett starkt behov av att tvätta byken, att rikta moralisk kritik mot Sveriges eftergiftspolitik och agerande under kriget.
Så vad är nytt i din forskning?
– De flesta studier slutar med krigsslutet. Jag går längre, koncentrerar mig på hur man under den tidiga efterkrigstiden bearbetar det förflutna i Sverige, vilka slutsatser som dras och jämför med kontinenten.
I sin avhandling Nazismens sensmoral följer Johan Östling upp det som gjorts tidigare och ställer frågan: Hur formades Sverige av den nazistiska erfarenheten? Vilken blev nazismens sensmoral?
– Jag går inte in på hur många som var tyskvänliga eller nazianstrukna, utan konstaterar att en hel generation hade en levande erfarenhet av nazismen, oavsett om man var politiskt engagerad eller ej.
Sverige följde i krigets kölvatten, trots att vi stod utanför, i stort samma bearbetningsprocess som övriga Europa.
Men din poäng är att Sverige drog andra slutsatser?
– Ja på många sätt. Man betraktade det som hänt i Tredje riket som en tysk företeelse, en primitiv våldskultur sprungen ur tysk tradition. Man drog inga egentliga slutsatser av nazismens verkningar i Sverige och såg exempelvis inte antisemitism eller rashygien som en del av nazismen, områden där historien kom ikapp på 90-talet.
Johan Östling tar skolan som exempel på olika vägval. Sverige tog avstånd från den auktoritära skola som man förband med Tyskland, liksom från tysk nyhumanism med sina klassiska ideal. I Västtyskland sökte man sig istället tillbaka till tiden före nazismen. Man såg klassisk bildning, kristendom och historia som en moralisk stabil grund och ett skydd. Medan man i Sverige bejakade pedagogik med amerikanska förtecken. Undervisning på vetenskaplig grund, demokratifostran och kritiskt tänkande skulle verka som ett motgift mot det som varit.
– Beslutet att 1946 göra engelska till förstaspråk i skolan istället för tyska var av symbolisk betydelse: nu vänder vi blicken västerut.
Johan Östling visar hur Sveriges tog vägen bort från gamla ideal som man såg som tyskbesudlade och brännmärkte kontinentala traditioner. Fram växte ett samhälle präglat av kulturradikalism och rationalism, med hög förändringstakt.
– Krigsslutet sammanföll också med ett generationsskifte. Sverige styrdes av män och kvinnor, ett kulturradikalt avantgarde, formade redan under 30-talet.
Sverige behövde heller inte bryta med någon stor omvälvning då vi stod utanför bägge världskrigen. Så krigsutvecklingen spelade på ett sätt de socialdemokratiska och liberala krafterna i händerna, menar Johan Östling.
Tipsa andra
Profil
Namn: Johan Östling
Född: 1978
Gör: Historiker vid Lunds universitet
Bakgrund: Disputerade 2008 med Nazismens sensmoral. Gav ihop med Henrik Rosengren 2007 ut boken Med livet som insats: biografin som humanistisk genre.
Cliopriset instiftades 1994 av SvD och Clio – den historiska bokklubben, och tilldelas årligen en yngre historiker inom det svenska språkområdet. Priset delas ut idag under De svenska historiedagarna i Vasa, Finland.
I juryn för Cliopriset ingår Stefan Eklund, Mats Gellerfelt, Ludvig Hertzberg (ordf) och Åsa Karlsson.
Prismotivering: ”För sin forskning om hur den nazistiska erfarenheten påverkat Sveriges ideologiska landskap. Genom ett djärvt helhetsgrepp om nationalsocialismens förvandling från politiskt alternativ till civilisationens kontrapunkt lyckas han i sin perspektivrika och vetenskapligt precisa avhandling, ’Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning’ (2008), synliggöra hur en djupgående kulturell nyorientering inträffade i efterkrigstidens Sverige.”
Kulturnyheter | Mest lästa
- Elisabet Höglund lämnar "Förkväll"
- Neil Dudgeon tar över i Midsomer
- White Stripes attackerar flygvapnet
- Hallström petar ned "Avatar"
- Historikern som gav liberalerna hicka har avlidit
- Med kärlek innanför murarna
- "South Park"-avsnitt ställs in
- Litterärt underbarn erkänner plagiat
- "Mamma mia" återvänder till Sverige
- Karlfeldtpriset till Harding


























