Piraterna släppte musiken fri

Det kanske är så att varje generation ska ha sina pirater? Eller är det en händelse, som ser ut som en tanke, att just idag, när domen mot The Pirate Bay faller har en spelfilm om radiopirater premiär. Radiopiraterna som fängslade en hel ungdomsgeneration på 1960-talet genom att helt enkelt spela musiken som ingen statlig radiokanal ville ta i med tång – The Hollies, The Kinks, Boxtops, The Who, Jeff Beck, Cat Stevens. Listan kan göras lång.

I filmen The boat that rocked får vi följa stationens ägare, Quentin. Stjärn-dj:n ”The Count”, ”Midnight Mark” och ”Wee small hours Bob”. Alla udda karaktärer med kärlek till både musiken och publiken.

Också här i Sverige hade vi våra radiopirater, som under några stormiga år vände upp och ner på rättsväsendet och kom att prägla hur den svenska radion utvecklades. Men det finns en skillnad: den svenska motsvarigheten till filmens Quentin, var inte en man utan en kvinna. En tvättäkta piratdrottning.

Britt Wadner klev in i radiobranschen för nästan exakt 50 år sedan. Hon skulle själv snart fylla 50 år och med en halvdan skådespelarkarriär, tre äkta män och en konkursfärdig restaurangrörelse bakom sig var hon redo att prova något nytt. När hon fick höra talas om en nystartad radiostation i Landskrona, som drevs av den 22-årige Nils-Eric Svensson, sökte hon jobb direkt. För henne var Skånes Radio Mercur en perfekt kombination av entreprenörskap och underhållning.

Från den lilla båten Cheeta, förankrad på internationellt vatten mellan Malmö och Köpenhamn, spelade gänget musik, intervjuade popstjärnor och läste nyheter. Och dj:erna blev snabbt lika populära som ”The Count” och ”Midnight Mark”. Fast här hette de Chrichan, Kalle och ”Oscar med c”.

1962 tog Britt Wadner över stationen och döpte om den till Radio Syd. Samma år startade entreprenören Jack Kotschack Radio Nord som sände från båten Bonjour i Stockholms skärgård.

Radio Nord blev omåttligt populär och fick Sveriges Radios lyssnarsiffror att sjunka som en sten. Istället för att lyssna på SR gick stockholmarna runt och nynnande på Radio Nord-jinglar, reklamslogans eller diskuterade vilken radiopratare de gillade bäst. Och precis som det beskrivs i The boat that rocked reagerade myndigheterna mot piratstationernas ökade popularitet. I politikernas ögon stod de för en förflackning, en kommersialism som de ansåg sig vara tvungna att stoppa.

1962 klubbades därför den så kallade Piratradiolagen. Sveriges Radio startade kort därefter en ny kanal: P3 som stal friskt från både Radio Nord och Radio Syd: topplistor, tävlingar och intervjuer med popstjärnor.

Den nya lagen fick stopp på alla piratstationerna i Sverige och Danmark – alla utom en. Britt Wadner var fast besluten att fortsätta med Radio Syd.

De kommande åren blev hon den svenska pressens kelgris och en nagel i ögat på myndigheter och politiker i Stockholm. Hon lyckades inte bara samla skåningarna kring idén om fri radio, hon lyckades dessutom få dem att bryta mot lagen. De lyssnade på programmen, de annonserade och de hjälpte till att köra ut band och förnödenheter till sändarbåten. Den civila olydnaden blomstrade.

Myndigheterna tog till alla medel för att stoppa henne. De använde störningssändare för att blockera Radio Syds frekvens, de lyssnade av stationens kommunikationsradio, de försökte förmå tullen att beslagta sändare och grammofonskivor. Hon åtalades och dömdes sex gånger och satt en månad i fängelse. Allt medan kanalens popularitet bara ökade.

En Sifo-undersökning från 1964 visade att Radio Syd hade fler lyssnare i Skåne än SR:s tre kanaler tillsammans.

–Jag förstår inte varför myndigheterna vill stoppa något som är så populärt, brukade hon säga när hon blev intervjuad i tidningarna.

Precis som dagens nätpirater såg 1960-talets radiopirater till att fylla ett behov hos en ungdomsgeneration. De gjorde musiken som den statliga radion inte ville spela tillgänglig. Ungdomarna samlades och spelade in låtarna på rullband. Banden kopierades och spreds i vänkretsen. De första åren vägrade skivbolagen att förse piraterna med de senaste singlarna eftersom de trodde att ingen ville köpa dem om de spelades i radio. När det blev precis tvärtom om stod musikjättarna i kö för att få skänka skivor och få sina artister intervjuade.

Men det finns också skillnader. Britt Wadner betalade sina Stim-pengar till upphovsmännen och hon var noga med att aldrig fylla etern med politiska brandtal.

För det vann hon folkets kärlek. Och blev martyr på kuppen, när hon den 19 januari 1966 tvingades lämna Sverige sedan ytterligare en lag klubbats i riksdagen. Från den dagen och ytterligare 27 år framåt var det förbjudet för någon annan än Sveriges Radio att sända radio i Sverige.

Fotnot: Artikelförfattaren är barnbarn till Britt Wadner och har skrivit boken Piratdrottningen (Boströms förlag) som kom ut 1999.

Fredric Karén

fredric.karen@svd.se