Pensionärer tar kameran i egna händer

–Jag hoppas att de pensionärer som ser mina bilder får en idé om att det går att göra annat än att sitta hemma, säger Widad ­Manaz medan vi drar oss undan från duggregnet till väderskyddet vid hennes och maken Mikaels koloni­lott på Järvafältet.

Utrustad med en kamera lånad hos Mobila dokumentärredaktionen har Widad Manaz skildrat kolonilotten i stillbildsserien Jag och min man. Till bilderna hör en nedskriven berättelse om jordplätten där hon och maken odlar grönsaker som mynta, sallad och potatis. När det är fint väder kommer ­kolonifantaster från Tensta på ­andra sidan motorvägen för att grilla och umgås. Widad Manaz berättelse handlar om det, men skildrar också kärleken till maken och livet som pensionär. Hon är nybliven dokumentärmakare och projektdeltagare i Mobila Dokumentärredaktionens Sverigeturné som nått sin slutetapp på Kulturcentrum i Hallonbergen.

Initiativet är projektledaren och dokumentärfilmaren Stina Gardells och syftet är att ”bereda plats för de äldres berättelser”.

–Det absolut viktigaste är att öppna för frågor som ”vem är jag?”, och ”blir jag sedd?”. Men det vi möter är att de känner sig fruktansvärt ohörda, säger Stina Gardell, samtidigt som hon ger en snabb rundtur genom de två rummen i Hallonbergens centrum där projektet huserat under två veckor.

Vid olika stationer finns datorer, film- och radioredigeringsutrustning och en fotoprinter. På en vägg hänger bilder från projektdeltagarnas dokumentärer och deras självporträtt: en medveten strategi för att så snabbt som möjligt skapa ett ”vi” mellan projektdeltagarna och teamet på tio professionella fotografer, filmare, författare och radiomakare.

–Vi är inte besserwissers utan vill ge dem mod att blotta sig själva, säger Stina Gardell.

De nykläckta dokumentärmakarna börjar droppa in och så snart alla satt sig runt det stora mötesbordet är det dags för morgonmöte. Först ska bjudsnittarna till vernissagen om ett par dagar avhandlas. När Mobila dokumentärredaktionen var i Norrbotten valde man att bjuda på renklämma, i Varberg laxsnittar och halländsk fläderblomssaft. I Dalarna blev det kavel­bröd med messmör. Vad bjuda på i Hallonbergen?

–Hallon. Hallonbakelse, kommer svaret blixtsnabbt från mötesdeltagarna. Eller strömmingsmacka, kontrar någon.

En arbetsgrupp bildas och det är dags att titta på en av de filmen som hunnit bli klara: 86-årige Hashim Azizs Ett steg mot ungdom skildrar hans och hustrun Amine Salehs yogautövande. I nästa film berättar Maybritt ­”Mabbe” Lundin om sitt hem där en mängd blinkande, vibrerande intrikata apparater hjälper henne som är hörselskadad att se om brandlarmet går eller när telefon och dörrklocka ringer.

Sjukdom, ensamhet och kärlek är de vanligaste ämnena som projektdeltagarna skildrat. Kanske stämmer det överens med bilden av vad som engagerar äldre människor, men det som framför allt skiljer sig från schablonen är projektdeltagarnas krea­tivitet och produktivitet, säger Stina Gardell. Något de tillfrågade finansiärerna inte haft några högre tankar om: när Stina Gardell drog igång redaktionen år 2000 tog det bara en bråkdel av tiden att skrapa ihop finansiering. Men då handlade det å andra sidan om att utbilda ungdomar.

Efter filmvisningarna applåderar deltagarna och ger uppmuntrande kommentarer till filmernas skapare. Det allmänna samtal som följer handlar om mediebilden av Hallonbergen, vikten av att blåsa liv i PRO Husby för att få igång jämnåriga som ”bara sitter hemma” och kritik mot politiker som försöker få de boende kring Järvafältet att köpa loss sina slitna hyreslägenheter.

–Blir ni utnyttjade som arbetskraft för frivilligprojekt? Stina Gardell slänger in en medveten provokation.

–Nej, så var det ju när man var yngre, svarar någon.

Det kanske inte är en slump att just de som frivilligt anmält sig till att delta i Mobila dokumentärredaktionens projekt redan har ett mycket aktivt liv. I radiodokumentären De tre vise männen som spelas upp för gruppen berättar Gudrun Wikell om sina tre olika almanackor och hur de styr hennes liv. Hon räknar upp veckans aktiviteter: ”PRO-möte, kvinnorgrupp som diskuterar trafik, möte i tingsrätten, engelskakurs… torsdag: stilla meditation, men det brukar vara helspäckat”.

–Bilden är att ni pensionärer är så himla upptagna, men om vi kallar det stress säger ni ju bara att ”nej, vi har bara mycket att göra”, kommenterar Stina Gardell.

Håkan Jönson är docent i socialt arbete knuten till Tema äldre och åldrande vid Linköpings universitet. Han pekar på ”den tredje åldern”, den period i livet som ska vara livets höjdpunkt, då man slutat arbeta och inte längre har ekonomiskt ansvar för barnen.

–Man pratar om den tredje åldern som en tid för självförverkligande: resa, yoga, spela golf eller studera. Det har tillkommit som en reaktion mot grova generaliseringen som handlar om ”äldre” som vårdberoende.

Håkan Jönson tar upp avsaknaden av förebilder för den oerhört heterogena grupp som utgör svenska pensionärer. I media är de underrepresenterade i förhållande till de cirka 17 procent av befolkningen som räknas till skaran. En anledning är ointresset för att exponera äldre, en annan att de flesta som figurerar i media är yrkesverksamma, resonerar Håkan Jönson.

Många medier gör storsatsningar för att locka yngre konsumenter. Hur ska man tolka det?

–Det blir nästan hysteriskt och märkligt med pratet om föryngring. Det finns en logik, eftersom man måste föryngra för att överleva. Men just på grund av logiken blir man inte ifrågasatt och glömmer diskutera om det alltid är rimligt. Varför finns inget värde i att behålla gamla lyssnare eller tittare?

Vad får det för konsekvenser?

–Att många äldre känner sig oönskade för att man känner sig stå i motsats till det övergripande målet att föryngra.

För Stina Gardell är det ingen tvekan om att deras projekt har fyllt sitt syfte.

–En sorglig efterklang till projektet är att så många sagt ”äntligen får jag vara mig själv”. Det har gråtits mycket av tacksamhet.

Vad hoppas du att deltagarna tar med sig härifrån?

–Att de fortsätter uttrycka sina tankar. Det här är en generation som präglats av att hålla allt hemligt.

Ülkü Holago

08-13 54 76

ulku.holago@svd.se

Fler artiklar