Otro, hopp och kärlek

I sin nya bok återvänder han, åtminstone delvis, till barndomsön som blivit hans litterära universum.

–Äran, säger han. Det kanske låter fjantigt men jag tror det handlar om äran. Något bättre ord kan jag åtminstone inte komma på.

Jag har just frågat Anders Paulrud varför han, efter alla år som journalist, började skriva böcker? Som inför alla svåra frågor kniper han ihop sitt redan kisande högeröga, tänder en cigarett.

Sedan öppnar han ögat, säger att ska man ägna sig åt ”en så jävla korkad sysselsättning som att sitta ensam i Asien i kortbyxor och skriva en lång roman, för hand i ett häfte, driva projektet i hamn trots alla gånger man tänker att det går åt helvete” – ja, då är ordet ära det som stämmer bäst med själva sysselsättningen.

Han säger inte ens att det är roligt. Däremot ensamt, med för mycket cigaretter och ständig handsvett. Ändå har han fortsatt att skriva, nu kommer hans sjätte roman, den som fått namnet Som vi älskade varandra.

Efter att den först hette Svart på rött.

Måhända kan vi redan här skjuta in ett klassperspektiv, konstatera att det för en arbetargrabb från Saltö, en av de öar som Karlskrona vilar på, blev extra viktigt att vinna ära.

–Jaha, hur mycket får du för den? undrade fadern, SJ-konduktören, när Anders ringde hem och berättade att han fått sin första roman antagen. Det var 1994.

När debutförfattaren inte kunde redogöra för vinsten hade pappan bara en fråga till: ”Hur tjock är den då, boken?”

Svaret 109 sidor tillfredsställde hans nyfikenhet. Sedan pratade de om något annat.

I sin nya bok återvänder Anders Paulrud, åtminstone delvis, till barndomsön som blivit hans litterära universum. Han är lite förvånad själv, ändå vet han svaret:

–Skriver jag om Saltö kan jag inte luras, det märks direkt om texten blir falsk. Skriver jag om Paris eller nån annan stad finns inte samma säkerhetsmekanism.

–På ett djupare plan handlar det om behovet av en hembygd. Den samtida människan i det nya Europa ska vara så in i helvete utbytbar och förändringsbenägen, vår nya regering tycker det är självklart att människor flyttar dit där jobben finns. Sådana vill vi vara. Men jag tror inte vi är det. Där kommer Saltö in i mitt liv.

Som gammal karlskronabo kan jag följa honom genom 50-talets drömmar, över det blåsiga torget ner till järnvägsstationens hårda bänkar, där vi alla satt och längtade bort.

Fast hans nya bok handlar om så mycket mer. Framför allt om fem vänners vägar och irrvägar från 1980- talet och fram till idag.

–Jag hade länge tänkt skriva en generationsroman för ledsna 50-åringar. Det här gänget har lånat drag från verkliga vänner, människor som fortfarande står mig nära. En gång hade vi samma politiska övertygelse, ungefär lika mycket pengar. Nu har 25 år gått, vi delar varken politiska värderingar eller ekonomi. Ändå gillar vi varandra.

Vem blev rikast?

–Journalisterna. Den kille som stått modell för bokens Mikael har fått det bäst ställt. Jag bad honom läsa manuset, trodde han skulle bli arg. Men nej, han tyckte det var bra. Den enda grej han blev sur över var att jag skrivit att de forna maoisterna har mer pengar idag än de som tillhörde Förbundet kommunist. Där har du fel, sa han – som själv en gång var Fk-are.

Bokens fem vänner möts i ett rosa sommarhus, äter och älskar, diskuterar och drömmer, glider isär och återförenas medan ”åren flyger över deras huvuden, oåtkomliga”. Så kommer det sista mötet, katastrofen …

Författaren höjer varnande handen, ber mig inte avslöja mer.

Sen tänder han uppsluppet en ny cigg och påminner att han mitt i romanbygget dängt in några rent politiska texter.

–Ungefär som stabila understreckare.

Det han vill tala om, diskutera, är det som hände på 50-talet när arbetarna inte längre ville vara arbetare. Hela sosseprojektet som gick ut på att folk skulle få det bättre, vilket de också fick. Trots rädslan, den eviga, att inte glömma varifrån man kom.

Och så barnen, som skulle förverkliga föräldrarnas drömmar. Han själv hade fina betyg i realskolan, slirade genom gymnasiet men fick ändå en studentexamen.

–Den dan tände morsan för första gången ljusen i vår kristallkrona.

Men detta var väl 50-talets positiva sida?

–Jo, men vi har glömt den extrema kollektivismen, att alla skulle inordnas i välfärdsprojektet, symboliserat av Hermodsingenjören i sin nylonskjorta.

–Samtidigt fanns en lika extrem individualism. Människor hade kvar sina drömmar, kanske gömde man dem bara bättre.

Hans egen pappa, järnvägaren, satt i källaren tätt intill pannrummet med sina kartböcker och reseskildringar. Där åkte han jorden runt, långt bortanför vardagens fastlagda spår.

–Och morsan hade sitt papperspiano. Hennes föräldrar hade inte råd att köpa ett riktigt, därför hade hon fått en pappskiva där tangenterna var markerade. När farsan var borta klädde hon sig fin, målade naglarna, satte på musik – och spelade med. Det var hennes sätt att komma ifrån.

Själv drömde Anders Paulrud om att bli konstnär. Eller, åtminstone, att åka till Paris. Men han blev kvar i Karlskrona, började som journalist på Sydöstran.

–Mina föräldrar tyckte det var helt okej. I jämförelse med att måla tavlor – eller skriva dikter.

Han kommer så småningom till Stockholm, börjar på Aftonbladet, blir redigerare på kulturredaktionen – denna egna värld under Axel Liffners ledning. I boken finns ett svindlande kapitel om livet på redaktionen, med älskvärda herrar som tillredde långa luncher, bjöd in älskarinnor, sällan avstod från groggar eller konjak – i stället enades de om att försöka dricka mindre utanför arbetstid.

Där var skribenten som oftast låg inrullad i en matta. Och författaren som tvingades se hur kulturchefen tvärsomnade över hans manus. Bland många andra.

Nej, Anders Paulrud är inte rädd för att späda på de fördomar som redan finns om oss journalister.

–I så fall är det väl bra att just jag gör det. Som fortfarande jobbar kvar. Men porträttet av Liffner, som jag kallar Akselius i boken, är skrivet med stor kärlek. Varje morgon fick jag en Dajm och ett glas grapefruktjuice av honom, inför dagens värv.

Ändå är det en sorglig bok, säger jag.

–Fast kulig också, påminner författaren. Och bläddrar fram sidan där han skriver att vi behöver skrattet, glädjen, för att sorgen ska bli uthärdlig.

Sedan konstaterar han, utan all sentimentalitet, att livet är sorgligt. Det var därför han först valde namnet Svart på rött:

–Det svarta lägger sig över det röda. Inte bara i politiken. Också i kärleken.

Bokens Anders har en livslång kärlek till kvinnan Solveig. I verkligheten heter hon Annika och är mamma till deras gemensamma dotter Lisa.

–Man kan väl säga att vi levt ihop, till och från, i 25 år. Med avbrott för de gånger jag varit otrogen.

–I någon sorts god mening blir vi mer toleranta med åren. Folk får vara som de är, vi har inte kvar de där uppfostringsprojekten vi hade som unga.

Otrohetsprojekten blir kanske också färre med åren?

–Absolut. Man blir tröttare, orkar inte hetsa upp sig lika lätt. Så är det bara.

Förra året gick ryktet att du skulle gifta dig?

–Det var en tjej jag mötte i Paris. Men det var, hur jag säga, ett alltför ostronbaserat förhållande.

Såna brukar ha svårt att klara verkligheten.

–Jo, du.

Hans förra bok, Kärleken till Sofia Karlsson, handlar om en annan förälskelse, i en 25 år yngre kvinna. Men också om hans tumör, att man upptäckte en knöl stor som ett hönsägg på hans hjärna. När diagnosen kom kände han mest lättnad eftersom han mått så dåligt. Kunde somna mitt i en mening. Spydde. Sket på sig i en taxi.

–På jobbet trodde de jag börjat knarka. Eller supa. Sen gick jag till en doktor som sa: Alkisar ljuger inte så bra som du gör.

Han blev opererad, vaknade upp till lyckan att vare samme gamle Anders. Men utan Sofia. När han kom ut från sjukhuset gjorde hon slut, sa att han var för gammal.

–Hon är en fin tjej på många sätt. Men hon övergav mig. Det var brutalt.

–Först skrev jag ner vår historia helt utan skygglappar och utan tanke på att den skulle publiceras. Sedan lät jag min förläggare läsa den och han blev eld och lågor. Jag blev smickrad men också livrädd för att åka på en riktig käftsmäll. Du vet, 50-årig man förälskar sig i ung tjej. Så kom recensionerna. Alla var positiva, utom Linda Skugge …

Han drar lite i mössan, den som han började använda efter operationen. Som ett skydd, ett gosedjur runt skallen. Höger öga sluts igen, frågan vilken rätt vi har att lämna ut andra människors liv är inte lätt.

Vad sa Sofia Karlsson själv?

–Hon tyckte texten var för mesig – och för falsk i långa stycken. Men hon sa: För mig får du skriva vad du vill. Även om hon väl inte var jättenöjd med att jag använde hennes riktiga namn.

Kan man säga att din bild av kvinnor och kärlek varit orealistisk?

–Ja jag börjar tro det.

Han ser själv ett samband med sin bakgrund som adoptivbarn, vet åtminstone att det förstärker talangen för självömkan, hur lätt det är känna: Jag var oönskad, lämnades bort. Ingen ville ha mig.

–I sin värsta form kan den bli en desperation som frikopplar en från rätt normala regler. Det är då man kan sticka iväg från allt. Å andra sidan innebär frikopplingen också en social begåvning. Jag kan sköta mig i salongerna, tala flera språk, ibland till och med vara välklädd.

–Ibland, säger Anders Paulrud och trycker ner ytterligare en fimp i askfat-et, undrar jag vem jag egentligen är.

Sedan återvänder han till talangen för självömkan, tror att den är störst hos män. Det märktes på sjukhemmet dit han kom efter hjärnoperationen.

–Tanterna klädde upp sig till middagen. Gubbarna kunde knappt hälla upp ett glas mjölk.

Förra året fick Anders Paulrud Wahlström & Widstrands litteraturpris för sin diktning ”om kärleken och sorgen, övergivenhetens villkor och livets viktiga ögonblick”. Per Wästberg avslutade sitt hyllningstal med hoppet att pristagaren skulle finna både språket – och kärleken.

Tror du själv det?

–Språket kanske. En invändning mot mitt sätt att skriva är att det är för vackert. Med för lite grus, för lite skit emellan. Det är sånt man måste passa sig för.

Sista ciggen, sista frågan, han har båda ögonen öppna nu.

Måste man skriva vackert för att stå ut med det som är svårt?

–Ja, kanske. Men det behöver inte vara ett medvetet val. Det är också lätt att texten drar iväg. Det är där Saltö håller mig i schack. Jag mäter mina ord mot dem som en gång bodde där, de som skulle kunna säga: Å nej, försök inte tuta i mig det, pojk lille.

Karin Thunberg

08-13 50 00

karin.thunberg@svd.se

Fler artiklar