Osmarta låtval av republikaner

De republikanska presidentkandidaterna i det amerikanska valet har en stark tradition av att råka använda fel låtar i sina kampanjer. I förra veckan var det Boston-gitarristen och låtskrivaren Tom Scholz som i ett öppet brev krävde att republikanen Mike Huckabee omedelbart skulle sluta använda sig av Bostons 70-talshit More than a feeling. Scholz förklarade sig vara en stark Obama-anhängare och ­menade att Huckabee och hans politik förstörde låtens rykte. Och i början på februari var det John Mellencamp som fick förklara för republikanen John McCain att låten Our country med textrader som ”help the poor and common man” inte var förenligt med vrålhögerns nypor.

John McCain hade för övrigt lustigt nog planer på att använda sig av Abbas Take a chance on me, men man får väl anta att nån rådgivare kanske påpekade att det här med chanstagning möjligen inte är något man vill förknippa med sitt röstande.

Går man tillbaka några år blir det ännu märkligare. George Bush den äldre använde sig av protestsångaren Woody Guthries This land is your land, vilket är lika knasigt som att Fredrik Reinfeldt skulle använda sig av Mikael Wiehe. Men inget slår ändå Ronald Reagan som under valet 1984 var snabb att anamma Bruce Springsteens Born in the USA, och där kan man verkligen undra om man bara hade lyssnat på refrängen? Demokraten Springsteen satte i alla fall stopp för det hela ganska omedelbart.

Under valet 2000 var det George W Bush som klantade till det med att använda Tom Pettys I won’t back down. Petty hotade då att stämma Bush och framförde senare låten hemma hos Al Gore efter att denne hade förlorat valet. Gore står för övrigt för ett av de skönaste låt­valen i presidentkampanjernas historia. Där var det inget snack om saken, han skulle ha Paul ­Simons gamla dänga You can call me Al.

Bra just nu: Obamas kampanjlåt Better way av Ben ­Harper är riktigt bra

Dåligt just nu: Clintons kampanjlåt You and I av Celine Dion är mindre bra.