Ofrivillig filmrebell

Ruben Östlund garvar högljutt framför sin dator. Skärmen visar sekvenser ur hans andra långfilm De ofrivilliga: En lärarinna som lurar sina elever i ett experiment, ett gäng tonårstjejer som trakasserar en man på spårvagnen, en äldre man som skadas i ett fyrverkeri. Utdragna scener på gränsen mellan komik och tragik. Efter närmare tre år av manusskrivande, inspelning, klippning och ljudläggning torde Ruben Östlund vara bekant med materialet. Ändå kan han inte hålla sig för skratt.

– Jag tycker att alla situationer i filmen är väldigt underhållande. Men jag gillar också dubbel­heten, att det både är obehagligt och ­roligt på samma gång, säger han.

Berättartekniken känns igen från debuten Gitarrmongot: inga klipp i scenerna, inga zoomningar och mestadels stillastående­ ­kamera. Som tittare blir man osäker på vad det är man ser, dokumentär eller fiktion? Men där Gitarrmongot byggde på fragment utan tydligt sammanhang har De ofrivilliga fem historier på samma tema.

I allihop ställs någon inför ett val: Ska man göra det man tycker är riktigt eller det som gruppen omkring en förväntar sig?

– Det finns så jäkla många ­aspekter av att människor är flockdjur. Jag ville belysa hur gruppen begränsar oss.

Vi sitter i en soffgrupp på ­tredje våningen i regissören Roy ­Anderssons fastighet på Sibyllegatan i Stockholm. I rummet bredvid gjordes ljudläggningen till De ofrivilliga.

Skulle du kunna tänka dig att göra film så här, i en studio med konstgjorda miljöer?

– Nej, jag tror inte det. Jag strävar ju efter naturalism på ett annat sätt.

Han syftar inte bara på bildspråket. Även skådespeleriet i hans filmer är mer realistiskt än teatraliskt. Till och med historierna härrör ur verkliga händelser, som han antingen har upplevt själv eller hört talas om.

– Många filmer berättar mer om annan film än om verkligheten. För mig är det viktigt att hämta inspiration från tillvaron, snarare än från filmiska referenser.

Gitarrmongot fick mycket uppmärksamhet utanför Sveriges gränser, och De ofrivilliga har ­redan belönats med förstapriset vid Bryssels filmfestival. I Cannes fick den stående ovationer, om än inget pris.

Samtidigt som Ruben Östlund blivit ett av svensk films skryt­ämnen har hans kritik mot densamma gett honom ett rykte som rebell. Själv suckar han och säger att det är svårt att vara något annat än rebell inom filmvärlden.

–Det är ointressant att befinna sig i ett filmklimat som har så ­dåligt självförtroende som det svenska. Vi borde ha högre i tak och våga kritisera varandra. Då kanske vi skulle kunna lämna den nostalgiska bilden av film bakom oss.

Finns det överhuvudtaget några filmskapare som du gillar?

– Det finns vissa, som Michael Haneke och tidiga Werner Herzog. Men numera tycker jag att Youtube ger starkare intryck.

Youtube ja. Någon vecka efter vårt möte rapporterar TT Spektra att Ruben Östlunds tredje långfilm ska vara inspirerad av Battle at Kruger, ett klipp från videosajten som visar en uppgörelse mellan bufflar, krokodiler och lejon på den sydafrikanska savannen. När jag ringer för att få uppgiften bekräftad blir han förvånad.

– Står det så? Nej, inspirationen handlar bara om det rent ­estetiska, jag gillar hur kameran rör sig i det klippet. Men skriv att vi ska göra en naturfilm. Vi kommer nämligen att behandla människor som om de vore djur.

Och så kommer skrattet igen.

Adam Svanell

08-13 50 00

noje@svd.se

Fler artiklar