Odell är som en Ofelia i direktsändning

Anna Odell, vad var det som hände? Hur många artiklar, tv-inslag, debatt- och blogginlägg som helst har passerat, stora känslor har svallat sedan någon i januari tipsade Aftonbladet om att en Konstfackselev simulerat en psykos så skickligt att hon blivit intagen på S:t Görans psykakut.

Enligt oskrivna regler i mediemaskinfysik kom Anna Odell att i rekordfart bli Konstfacks mest namnkunniga elev. Med assistans av Galleri Brandstrom, som i samarbete med auktionshuset Bukowskis iscensatte ett graffitiverk av Konstfackselevkollegan Nug, bringade hon skolans namn i vanrykte. ”Vårt varumärke är så djupt draget i smutsen att det kommer att ta lång tid innan stora företag vill samarbeta med oss igen”, konstaterade Eric De Groat, chef på Konstfacks enhet för forskningsadministration och externa relationer i en SvD-intervju.

En fullständigt historielös reaktion av de berörda företagen kan det tyckas, eftersom man i skaran av kända Konstfackalumni vid sidan av mängder av präktiga industridesigners och konstnärer kan räkna in sådana genomsnälla svenska evighetsklassiker som Elsa Beskow och Märta Måås Fjetterström.

Anna Odell, vad var det som hände egentligen? Flera lärare på Konstfack har mellan skål och vägg helt privat uttryckt missnöje över Anna Odells verk ”Okänd kvinna 349701”, en kanske en och en halv timme lång video om hennes självupplevda erfarenheter av svensk psykvård som hon visade på kandidatelevernas vårutställning. ”Obearbetat researchmaterial, ingen färdig presentation, ostrukturerat”, så gick tongångarna bland vissa inom kollegiet då. ”Som student får man faktiskt misslyckas”, skrev konstkritikern Bo Madestrand i DN. ”En triptyk där mönster från äldre tiders altartavlor framträder som en underliggande text”, kontrade tidningens före detta kulturchef Ingrid Elam några dagar senare.

Har man sett Anna Odell själv, med armen full av ärr, möta Ekdahl, Virtanen och hela mediedrevet på Konstfack kan man få intrycket att hon agerar med hela sitt jag som insats, närmast obehagligt hudlöst. Till saken hör att hon under de mest turbulenta dagarna tätt följdes av en dokumentärfilmare. Varje mediehändelse spelades in för framtida bruk till något som tycks upphäva gränsen mellan konstprojekt och reality-tv. Det är just detta som är en del av den mediala lockelsen – en Ofelia för vår tid i direktsändning.

Andra teorier som ventilerats om vad som kan förklara det enorma medieintresset är att Anna Odell genom att använda sig av journalistiska tekniker, så kallat wallraffande, skulle utmana journalister på hemmaplan. Det bör påpekas att mängder av konstnärer arbetar på samma sätt – ibland effektivare än journalister eftersom de kan vara helt subjektiva och inte behöver ta hänsyn till pressetiska regler. Genomslaget på alla skärmar kan bilda skolexempel på medielandskapets förändring, där artiklar blir led i mediehusens jakt på att generera debattämnen och klick på nätet.

Anna Odell, och nu rättegången. Jag har tidigare skrivit att den offentliga sektorn, ständigt krisdrabbad och på knäna, är fel måltavla för provokativa elevprojekt. Men när nu dammet lagt sig, när den konstnärliga skymfen mot det hederligt arbetande Sverige värderats i kronor och ören, blir summan 12000–13000 kronor. Ingen kaffepeng, men heller inget belopp att tala om.

Vad är syftet med åtalet? Att skapa prejudikat så att inte svensexor, möhippor eller andra practical jokers får för sig att simulera psykbryt? Att en annan konstelev skulle ta sig för något liknande är ingen risk inom överskådlig tid. Idén är så att säga använd.

Clemens Poellinger

clemens.poellinger@svd.se

Fler artiklar