Ockupanter tar saken i egna händer

Röda flaggor hänger över entrén till det pittoreska funkisbadhuset i söderförorten Aspudden, och uppe på hustaket balanserar Ola Schubert för att få ett annat tygsjok att sitta rakt. Allt ska vara i ordning till stödfesten för den aktionsgrupp som sedan snart två månader bevakar badhuset dygnet runt. Anna Lundberg, som till vardags är forskare vid Linköpings universitet, står nere på marken och dirigerar.

– Vi vakar över badet, kan man säga. Det är inte så lätt att få ihop schemat så att det alltid är folk här, vi är ju yrkesarbetande människor. Jag sitter och förbereder en föreläsning just nu. Men vi måste hålla oss här, rivningen kan sätta igång när som helst, säger hon.

När Ola Schubert, som är aktionsgruppens talesperson, kommit ned på marken visar han oss in till simbassängen. I årtionden rymde den badgäster från området söder om Liljeholmen, men nu är den torrlagd och inredd med murriga sittmöbler och oljemålningar. Allt vi ser i rummet har skänkts av folk i området, berättar han.

– Det finns ett stort lokalt stöd, ofta från äldre människor och barnfamiljer. Vanliga människor, om man kan säga så. Det beror väl på att folk vet vad vi har haft här, en verksamhet som funkat felfritt i nittio år, som idrottsförvaltningen nu vill stänga.

Kampen om Aspuddsbadet, som pågått i över två år, går i korthet ut på att Stockholms stad vill riva det slitna badhuset för att bygga en förskola. Föreningen som drivit badet sedan 80-talet motsätter sig planen, och när rivningen närmade sig tog de saken i egna händer. Dessa vanliga människor som Ola Schubert talar om gick därmed ett steg längre än senare års uppmärksammade tysta protester med lakan som hängs ut genom fönstren.

– När det kom hit rivningsplanerare, trots att vi hade överklagat, insåg vi att kommunen inte ville lyssna. Då bestämde vi oss för att sätta oss ned och vakta stället.

Liknande slutsatser har dragits av människor i en rad svenska städer under det gångna året. Äldreboenden, industrilokaler och andra tomma fastigheter i Visby, Umeå, Linköping och Lund står alla på den växande listan över platser som tagits över av ockupanter. Catharina Thörn, forskare i sociologi vid Göteborgs universitet, menar att det nuförtiden är långt fler än bara ungdomar med vänstersympatier som ockuperar hus.

– Många av de här aktionerna får solidaritet även från människor i fyrtio-femtioårsåldern. Jag tror inte att man ska se ockupanter som en isolerad grupp som inte har något stöd, säger hon.

Enligt Catharina Thörn är ockupationsboomen en följd av den stadsplanering som blivit legio på senare år. När storstädernas stadsplanering handlar mer om skrytbyggen än nya bostäder är ockupationer en av få konkreta protestformer, menar hon.

– Tidigare har kommunalpolitik handlat om välfärd, service och omsorg, men idag måste staden i lika hög grad dra åt sig investerare och turister. Då bygger man attraktiva miljöer, sådant som ser bra ut på foto, och det gör att det blir dyrt att bo i staden. Det här skapar ett behov hos människor att bilda motrörelser, säger Catharina Thörn.

Men det är inte bara i innerstaden som fastigheter tas i besittning. Tidigt igår morse gjorde polisen i Rinkeby husrannsakan i en rivningshotad fastighet som varit ockuperad i en dryg vecka. Johnny Lindh, närpolischef i Södra Järva, säger att ingripandet gick lugnt till.

– De flesta väcktes väl när vi kom. De sjöng lite kampsånger, men det var inget fysiskt motstånd, säger han.

Trots att Johnny Lindh har varit polis i 37 år har han aldrig varit med om något liknande i Järva. Han ser ockupationen i Rinkeby som ett tecken på en återgång till gamla vänsterideal.

– Jag minns när kvarteret Mullvaden ockuperades på 70-talet. Det har börjat poppa upp sådant igen de senaste åren, man har anammat gamla kampmetoder. Det är väl barnbarnen till 68-rörelsen som går igen.

Anton Gustavsson

anton.gustavsson@svd.se