Ny bild av Raoul Wallenberg

Internationella dokumentärfestivalen arrangeras för femte året och visar bland annat den tyska Fallet Raoul Wallenberg, som tog fyra år att göra och som utspelar sig i Sverige, Ungern, Ryssland och Tyskland.

–Vi är det första och hittills enda team som har fått möjlighet att söka och filma i ryska arkiv, bland annat hos KGB, säger regissören Klaus Dexel på telefon från München.

–Fast det tog lång tid att erhålla alla olika tillstånd, och sedan fick vi plötsligt tio godkännanden vid ett och samma tillfälle. Det ryktades om att ryssarna ville visa världen hur öppna de är, trots allt, plus att de önskade få frågan om Wallenberg ur världen: Varsågoda! Det här är vad vi vet, och lämna oss nu ifred!

Så vad visste de?
–Innan vi började filma i Moskva var jag nästan helt säker på att Wallenberg levde längre än till 1947, vilket är det ryska officiella dödsåret. Men nu är jag i det närmaste övertygad om att han avlivades 1947, och det säger jag efter att ha intervjuat ett 20-tal insatta ryssar, från folk från KGB och universiteten till människorättsaktivister och före detta fångar.

Som Dexel ser det trodde Stalin att han kunde utnyttja Wallenberg, till exempel i en utbytesaffär, för att få hem viktiga ryssar, eller för att erhålla generösa handelskrediter från Sverige, men det kom aldrig några erbjudanden från svenska regeringen.

Därmed förvandlades diplomaten från tillgång till belastning, och som en före detta KGB:are säger i filmen: En man som inte existerar är inget ­problem.

–Det var besvärligt att jobba i Ryssland, men förvånande nog minst lika svårt i Sverige. Alla som vi intervjuade var så försiktiga, så diplomatiska och strategiska.

Dexel hade hoppats få tillgång till familjen Wallenbergs egna arkiv, men fick endast ett möte med Peter Wallenberg, som krävde att få frågorna i förväg.

–Jag har träffat många som anklagar finansfamiljen för att ha gjort för lite eller inget alls för att få ut sin släkting. Att låta mig se arkiven kunde bli god pr för Wallenbergarna, om man lyckades plocka fram dokument som visar att man har ansträngt sig.

En konsult till den svensk-ryska arbetsgrupp som lade fram en rapport år 2001 berättade att Jacob Wallenberg förhandlade med en kontakt i Tjeckoslovakien i början av 50-talet – och att ett plan stod startklart i Stockholmsområdet, för att flyga hem Raoul, om det blev ett frigivande.

–Men när jag tog upp detta med Peter Wallenberg ignorerade han frågan.

–Jag fick nöja mig med lite i Sverige, som att Hans Magnusson, som också deltog i den svensk-ryska arbetsgruppen, vågade ta i och säga att familjen Wallenbergs passivitet förbryllade honom.

Många låg lågt när det gäller Wallenberg, inte minst den svenska regeringen, och författaren Per Ahlmark hävdar i filmen att om Sveriges Moskvaambassadör hade agerat annorlunda under sitt möte med Stalin, och varit starkare och krävt mer, då hade svenskens öde blivit ett helt annat.

–När filmen visades i Israel mötte jag många judar som inte kunde förstå varför judiska organisationer och Israel inte ansträngde sig mer för att pressa Sovjet.

–Å andra sidan, andra judar, som till exempel George Soros, vill inte engagera sig i fallet Wallenberg, eftersom de hävdar att svensken i första hand räddade rika judar.

Projektet inleddes när Dexel råkade läsa en tysk bok om Wallenberg, som han vagt kände till sedan tidigare.

–Han är värd att minnas, som en förebild, fast jag konstaterade snart att ingen egentligen visste något om honom, varken i bekantskapskretsen eller bland mina kollegor.

Det blev den ena drivkraften: att berätta historien.

–Fast det har varit motigt, inte minst i Tyskland. Här finns en ­påtaglig mättnad när det gäller Förintelsen. Särskilt unga människor är trötta på att höra om ­judeförföljelserna.

Den andra drivkraften var att fortsätta där arbetsgruppen från år 2001 slutade, och framför allt undersöka de ryska arkiven.

Vid ett tillfälle i filmen syns ett förhörsdokument från ­KGB:s arkiv i Moskva. Man kan se att svensken utfrågades fem gånger under första veckan i Lubjankafängelset, och som mest 3,5 timme åt gången.

–Men det visade sig att det även kan finnas andra förhörsdokument, i andra arkiv, samt förhör som aldrig bokfördes. Och så vidare. Jag är numera övertygad om att vi aldrig kommer att få full klarhet i vad som fick ryssarna att gripa honom, varför han inte släpptes och vad som sedan hände.

Den tredje drivkraften handlade om att försöka göra Wallenberg levande, skapa en tredimensionell figur, så att han inte enbart överlever som en ikon eller symbol.

–Just det var svårt. Det finns oerhört lite att ta på. Därför blev jag extra nöjd när vi hittade en gammal flickvän, Carolina Christensen, som berättade att även om Raoul inte såg särskilt bra ut så dansade han underbart – och klädde fantastiskt väl i vitt.

Fallet Raoul Wallenberg har hittills visats i Tyskland, Frankrike, Ungern, Israel och Australien – och på lördag får filmen alltså svensk premiär. Visningen följs av en paneldebatt, där bland ­andra regissören deltar.

Ricki Neuman

08-13 56 13

ricki.neuman@svd.se

Fler artiklar