Ni-tilltalet kanske en protest

Vi hade haft ett långt och livligt samtal och fått en god kontakt, den unge mannen och jag. Åldersskillnaden hade jag inte ägnat en tanke åt. Men när vi skildes sa han med förtjusande uppriktighet: ”Det var väldigt roligt att träffa dig och tala med en sådan…..” Här avbröt han sig, rodnade och såg hjälplöst på mig. ”Ja, säg det du” fortsatte jag och avslutade hans mening, ”…en sådan gammal person.” Att jag träffat rätt märktes. Hans ansiktsfärg blev än rödare. Så stammade han fram ”Ja, det var kul att höra om allt ni varit med om.”

Jag förvånades över skiftet i tilltalet. Det var cirka 40 år sedan de gamla ni- och titeltilltalen började försvinna. Du-reformen och den genomgripande språkförändring som ett byte av tilltalsord innebär gick med stor hastighet. En anledning till att den gick så snabbt var att den rådande tilltalssituationen var rätt omöjlig. Det äldre bruket med sina komplicerade regler för vilka som fick nias, hur titlar skulle användas och vilka som kunde tilltalas med han respektive hon var tungrott och oöverskådligt. Omskrivningar var otympliga. ”Glömdes möjligen ett paraply sist?”

En annan anledning till att det gick fort var att det sammanföll med en högkonjunktur. Språkbrukare har visat sig ha lättare för att anamma nyheter i ett sådant klimat. Och du-tilltalet fungerade som ett tecken på att 1960-talets människor var så moderna, jämlika och demokratiska som vi ville vara.

Men redan 20 år efter du-reformens genombrott uppstod ett nytt ni-ande. Det kallades då för ett service-ni och användes av unga människor, framför allt inom serviceyrken, för att markera en viss distanserad hövlighet. Ni-tilltalet riktades ofta till äldre som inte tyckte det var hövligt alls. De hade inte bara vuxit upp med regeln att ni kunde vara nedlåtande, utan också med regeln att en yngre person anpassar sig till en äldre. Om den äldre duar är det faktiskt inte hövligt att insistera på att nia tillbaka.

Vid förra sekelskiftet fanns tanken på en ni-reform. Medvetna språkintresserade, som exempelvis Hjalmar Söderberg, ansåg att man skulle avstå från att använda titlar i tilltal till förmån för ett ömsesidigt ni. Att lägga bort titlarna skulle alltså inte innebära att man blev du och bror, utan bara att man blev ni med varand­ra.

Jag uppfattade inte den unge mannens plötsliga ni som ett service-ni eller som ett sätt att skapa distans. Jag uppfattade det som ett försök att vara extra artig.

Detta ni har möjligen blivit vanligare. Ett förslag till att det dyker upp igen är det internationella inflytandet. Många språk har ett mer sofistikerat tilltalssystem. Det finns också en teori om att ni-tilltalet utgör en protest mot en alltför långtgående informalisering. Jag har själv ingen aning. Jag vet bara att samverkan mellan individers uttrycksbehov, samhällets värderingar och språksystemet är komplicerad och ständigt fortgående.

Viveka Adelswärd

sprakspalten@svd.se