Mustafa Can porträtterar sin mor

Självuppoffrande och ständigt vårdande, men vem var hon egentligen? Journalisten Mustafa Can ville lära känna sin mor och skrev boken "Tätt intill dagarna". I hennes öde fann han en berättelse om människans förmåga att resa sig.

För några år sedan medverkade Mustafa Can i radions "Sommar"-program. Det resulterade i lådvis med brev från lyssnarna, personliga brev från alla sorters människor. Det som fick så många att lyfta pennan var berättelsen om hans mors öde i den kurdiska hembyn i Turkiet och i den svenska småstadsförorten.

Güllü Can föddes i en fattig kurdisk by och fick sammanlagt 15 barn. Sju av dem dog, av röda hund och andra sjukdomar. På 1970-talet lämnade familjen den kurdiska byn för ett bättre liv i Sverige och hamnade i ett miljonprogramsområde i Skövde.

- Många tror att radioprogrammet var en offentlig hyllning och kärleksförklaring. Men när jag berättade att jag tänkte prata om henne i radio ryckte hon på axlarna, säger Mustafa Can.

- När hon sedan fick höra att det blev lyssnarsstorm och att jag fick priser för programmet förstod hon ändå inte. "Vad finns det för intressant att berätta om mig, jag har inte stoppat något krig? Jag är bara en mor som har försökt ta hand om mina barn" sade hon.

Mustafa Can har skrivit uppmärksammade reportage om bland annat Sverigedemokraterna, som han fick Stora journalistpriset för, och nu senast om den kontroversiella mejlinglistan Elit. Han reser mycket och skriver från hela världen. I Stockholm bor han i en spartanskt möblerad etta på nedre botten, där han bara sover och skriver. Det är långtifrån inbott och ombonat, precis som barndomens lägenhet i Skövde.

- Vårt hem i Skövde var tillfälligt, känslan av ett riktigt hem fanns aldrig. Vi var ständigt beredda att snabbt flytta hem till byn igen.

"Vi lever på lånad tid i främlingars land", sade föräldrarna till varandra. Pengarna sparades till hemresan eller skickades till Kurdistan. Till släktingarna sade de att nästa år, när barnen blivit lite större, då skulle de flytta. Men åren gick och barnen blev själva föräldrar. Ödet delar de med miljontals människor över hela världen. Det är utvandringens pris, säger Mustafa Can.

- Min far vägrar fortfarande att acceptera att vi bor i Sverige. Det är en förlust och nederlag för honom. "Jag ryckte upp tusenåriga rötter och planterade dem någon annanstans." Samtidigt vet han att vi fick det bättre här, att vi slapp fattigdom och inbördeskrig. Mor förlikade sig med tanken på att stanna, även om hon hela tiden längtade.

Egentligen var det en annan bok Mustafa Can tänkt skriva. Men när han fick veta att modern bara hade några få månader kvar att leva insåg han att han inte visste vem hon var. Han vet vad hon är - självuppoffrande, kärleksfull och ständigt vårdande - men inte hur hon är.

- Hennes levnadsöde är fascinerande. Hur förlorar man sju barn och orkar leva vidare? Det är existentiella frågor som inte påverkas av klass, geografi, religion och tid.

Det är inte länge sedan svenskar tvingades lämna sitt land för att kunna ge våra barn ett bättre liv, menar Mustafa Can. Ämnet är högst allmänmänskligt.

- I synnerhet i de här tiderna, när öst ställs mot väst och islam mot kristendom. Skalar man bort alla yttre ting som hårfärg, namn och religion är frågorna desamma.

Under arbetet med boken läste han om Vilhelm Mobergs Utvandrarepos och slogs av hur mycket hans mor och Kristina hade gemensamt. Många av Kristinas ord kunde lika väl ha varit hans mors.

- Bägge vandrade österut, för att deras barn dog, till löften om en bättre morgondag. Bägge hamnade i ett främmande land där de kände sig döva och stumma för att de inte kan tala språket. Bägge jobbar morgon och kväll och tänker bara på barnen. Bägge sitter ensamma och ser ut genom fönstret och tänker på ett helt annat land.

Mustafa Can berättar i sin bok om barndomens resor till hembyn. Familjen trivdes bland persikogårdar och olivlundar även om fattigdomen blev alltmer påtaglig i takt med att åren i Sverige blev fler.

Men han minns också alla gånger som han skämdes för sin mor, som aldrig lärde sig svenska och som alltid stack ut i jämförelse med klasskompisarnas föräldrar. När de var klädda i sommarklänning på skolavslutningen kom Mustafa Cans mamma i fotsid kappa. Till fotbollsträningens fika köpte han bullar från bageriet för att slippa ha med sig hemgjord baklava.

- Den här boken är den mest personliga jag någonsin kommer att skriva. En del undrar om det inte är för naket. Men varför ska man vara rädd för det personliga, i synnerhet om man är skribent? Tänk om Ekelöf inte varit personlig, så sorgligt. (TT Spektra)