Melodifestivalens andra deltävling hölls i ett vinterkallt Skellefteå, men i tv-rutan såg det exakt ut som det gjorde en vecka tidigare i ett regnigt Göteborg. Och som det nästa vecka kommer se ut i Leksand.

Ur ett tv-mässigt perspektiv är det alltså helt onödigt att frakta runt artister, personal och utrustning från norr till söder. Men SVT anser det uppenbarligen ligga i public service-ansvaret att sprida schlagerglamour över landet. Jag utgår från att de klimatkompenserar.

Sedan förra veckan har Christer Björkmans rykte som despotisk schlagerboss förstärkts sedan en före detta jurymedlem, musikern Johan Norberg, berättat om schlagergeneralens ambition att detaljstyra arbetet med att få fram melodier och artister till Melodifestivalen.

Detta var inget som programledaren Petra Mede tog upp. Däremot ett dumt skämt om att Björkman bytt kön. I stort var hon lite varmare i kläderna och fick till lite mer skojigheter. Men nej, tyvärr lyckades hon inte heller denna gång leva upp till de högt ställda förväntningarna. Hennes tjat om sig själv, och likaledes tjatiga elakheter riktade mot artisterna, skulle man lätt kunna klara sig utan.

Den första duellen gällande final- och Andra chansen-plats stod mellan mina egna favoriter, Amy Diamond och H.E.A.T. Helt rätt, då diamanten stod för kvällens gladaste energichock och de fluffiga hårdrockarna för det fetaste öset.

Det som är så befriande med Peter Stormare-favoriterna från Upplands Väsby är att de gör sin grej kompromisslöst och rakt över disk. Inga specialeffekter, bara en rejäl låt levererad av duktiga och hungriga musiker som brinner för 80-talets melodiösa hårdrock.

Amy Diamond är värd ett eget kapitel. 17-åringen sätter alla toner och danssteg perfekt, dessutom med en smittande och charmig glädje. Hon är den perfekta Melodifestivalartisten och It’s my life är en tillräckligt bra poplåt för att biljetten till Globen och sedan Moskva kanske skulle kunna bli hennes. Fast det är nog bara önsketänkande.

Att den omhuldade Måns Zelmerlöv gick vidare är inte så mycket att bråka om. Mums-mums är en kompetent entertainer och det är ju så här det ska låta nuförtiden, i Sverige och ute i Europa. Jag själv råkar tycka att pumpande, uppblåst schlagertechno är en väldigt dålig uppfinning, men jag vet också att det inte finns några alternativa vägar att gå om vill vi ha röster från Bosnien-Herzegovina. I alla fall är det så schlagertaktikerna resonerar. Och det är ju de som bestämmer i den här världen.

För övrigt var det skönt att Lili & Susie bara gick till Andra chansen (hoppas att det stannar med det) och att Lasse Lindh och Cookies ’n Beans åkte ut, schlagerindie och schlagercountry klarar man sig utan.

Tycker lite synd om Markoolio dock. Hans gulliga bidrag är förvisso inte mycket mer än ett skojigt lokalrevynummer, men i en Melodifestival utan några nakenchocker försökte han i alla fall bidra med en eldchock.

Två program in i Melodifestivalen vill jag avslutningsvis ta upp ett känsligt ämne. Jag förstår att min tankegång är hädiskt, men är det en naturlag att Melodifestivalen måste vara flamsig och tramsig och sändas i fler avsnitt än Hem till gården? Och: skulle det verkligen bli sämre tv om artisterna fick framföra sina bidrag rakt upp och ner och sedan, som förr i tiden, låta en kompetent jury (utan toppstyrning av Björkman) rösta fram en vinnare till Europafinalen?

Dan Backman

noje@svd.se

Fler artiklar