Med egna ord - Per Persson

Tänker du på Stenad i Stockholm? Egentligen är det ju inte knark som är det intressanta, det handlar framför allt om olika gator i Stockholm, gator där man fortfarande inte kan gå, där det bor någon böna man varit otrogen mot, där det bor någon annan böna man gjort slut med, fast man inte vet varför, eller nån böna som gjort slut med en själv.

Det var i alla fall Love Antell som ringde i början på sommaren och sa, Persson, jag har bokat studio. Va, men vem fan ska betala det, frågade jag, det kostar ju skitmycket? 6000 per dag, kanske 10000. Men han sa bara, lugn, det fixar sig. Så då var man tvungen att få ihop några låtar. Sen förra skivan har jag bara spelat, jag kan inte så mycket annat och har det varit ebb i kassan har man försökt fixa det och ringt nån och, hallå, kan vi få komma hit och spela? Ibland är det potatis, ibland är det konjak. Så är det.

Love kom med efter att han hade kommit på några spelningar och när jag märkte att han hade snott en del av mina grejer som inte hade kommit ut på skiva. Han sjöng aldrig, aldrig, aldrig, och det är ju från Dom är efter oss. Och på en livespelning på Radiohuset märkte jag att han spelar gitarr precis som jag vill ha det, inga jävla bluesböjningar. Till slut ringde jag och frågade om han ville komma och spela med oss.

Det här med brott ja. Jag älskar ju en grupp som heter Jailbird Singers. De bildades på Långholmen och gjorde bara en folkparksturné, 1964. Tony hade magcancer och låg i baksätet och hade djävulskt ont medan Korpen och Masen var ute och stal saker på ställena, och de har en stämföring som är väldigt fräsch. Så vill jag att det ska låta, det var verkligen på riktigt.