Med egna ord - Markus Krunegård

Jag tycker att det är jätteroligt att vara programledare – jag har länge efterlyst någon slags chef i mitt liv. Ett schema. En hand i ryggen i uppförsbacken. Herregud, jag fyller 30 om två år, jag måste ha lite struktur. Det är klart att jag tar jobbet på allvar, men jag känner ingen prestige inför det – jag tror inte att det faller på att jag inte har pluggat på journalisthögskolan i tre år. Hittills har jag lärt mig hur sjukt svårt det är att låta glad i radio, man blir hopplöst förnedrad. Det handlar inte heller om att framstå i god dager själv, det finns kanske en anledning till varför Andres Lokko jobbar på ­tidning.

Jag hoppas inte att de som kommer vara med i programmet är buttra och tysta, som man kanske varit själv ­under nån intervju där reportern ställer en lång fråga i vänlig ton och man svarar korthugget. Men den värsta typen att bli intervjuad av är ­någon som vill jobba på Agenda men som har hamnat på Värmlands Allehandas ­musiksidor och ställer ifrågasättande frågor.

Låtarna på min nya skiva Markusevangeliet låter lite som Mauro Scocco fast utan refränger, då tänker jag mest på hans Sarah. Som ett töntigare Imperiet eller kanske Cornelis Vreeswijk på houseklubb. En kompis gillade hälften av låtarna, resten tyckte han var en ”jävla ordsallad”. Jag ska inte ha något artistnamn, jag föreslog Markus Kyrkogård, men det tyckte mamma var hemskt.

Skivan är inspelad och klar, jag har producerat själv, men Christoffer Roth är medproducent och katalysator. Lite som en förälder som ­lyfter upp en på scenen och säger: ”Ingen kommer att skratta åt dig. Och gör de det älskar jag dig ändå”.