Lena Sundström: ”Språket får inte stå i vägen för människorna”

Publicerad: 21 november 2009, 00.30

Vad skulle skillnaden ha varit om du skrev en roman om samma ämne som i din reportagebok tror du?

–Verkligheten överträffar alltid dikten. Jag hade inte kunnat hitta på den typen av dråpliga historier, dramatiska vändningar, eller persongalleri. Dessutom hade alla antagligen hävdat att det var alldeles för överdrivet och overkligt.

Hur står det till med reportageboken i Sverige?

–Bra. Det kommer ut fantastiskt mycket bra.

Hur kan du påverka med dina böcker?

–Jag tror stenhårt på att man kan skriva enkelt om det allra svåraste. Roligt om allvarliga ämnen. En polare var nere i Köpenhamn för ett tag sedan och hoppade in i en taxi på Kastrup. När taxichauffören hörde att min polare var svensk, berättade han om en svenska som hade gjort en bok och en film om Danmark, som hade betytt mycket för honom. Det behöver inte vara större än så.

Hur viktigt är språket och formen för dig?

–Oerhört viktig, jag jobbar mycket med mina texter. Sedan får ju aldrig språket eller formen stå i vägen för människorna som man vill lyfta fram. Inte för att man alltid lyckas, men jag försöker.

Hur skulle du vilja att 10-talets litteratur ser ut?

–Litteratur som vill något. Språkligt, politiskt, poetiskt. Inte bara i bemärkelsen vill komma ut, utan som vill något eget. Att man har något att berätta, oavsett om det handlar om fiktion eller verklighet. Mindre deckare och chick lit. Jag har inga problem med att folk läser det, men jag är rädd för att de här böckerna mer och mer kommer att tränga undan andra böcker från förlagen och bokhandlarna.

Hur skulle du beskriva 00-talet som litterärt decennium?

–Lite för självupptaget när det gäller det som berättelserna kretsar kring.