Larsson förenar spänning med djup

Björn Larsson
Den sanna berättelsen om Inga Andersson
331 s. Norstedts. CA 270:-

Just hemkommen från Irland, en plats i världen som har haft betydelse för Björn Larssons författarskap, geografiskt vittfamnande som det är, oftast genomskummat av vågor från världshaven och någon gång djupt nergrävt under jorden för att skildra maktkampen mellan kristet och muslimskt sådan denna kan gestalta sig vid bygget av en ny tunnelbanestation i Paris, börjar jag läsa en ny roman av den skamlöst begåvade professorn i franska vid Lunds universitet. Det är inte hans bästa roman. Som smart konstruerad spännigsläsning når den inte riktigt upp till mästerstycket "Det onda ögat" (1999), men eftersom jag är försenad med läsningen och därför hinner se några andra recensioner, måste jag häpna över vilka snåla omdömen Björn Larssons nya roman får i en del andra tidningar.
Även om det förvisso finns svagheter, märkligt melodramatiska inslag som stundtals ger den en bismak av ofrivillig komik, så finns det också underbara
formuleringar, fantastiska sidor och episoder som på det hela taget gör det till en stor glädje att läsa den. Det gäller bara att hänga med i denna osvenska blandning av underhållande spänningslitteratur och blixtrande intelligent essäistik. Jag beundrar inte varje knep och knåp i intrigflätningen, men jag vill öppet erkänna att de tjugo sista sidorna i boken ger mig rent fysiologiska reaktioner. Jag ryser av rörelse. Huden på underarmarna blir knottrig, håren reser sig. Som en hyllning till Björn Larssons hjärtevärmande parlando, ägnat universitetslektorn Inga Andersson.
Sådant kan man skaka av sig, men jag är inte beredd att göra det.
Jag kan förstå att svenska kritiker vill hålla på sin värdighet och inte låta sig duperas av framgångar som Larsson har skördat utomlands, i synnerhet inte som svenska damtidningar under senare år gärna har intervjuat och fotograferat honom.
Frånsett Larssons större framgångar utomlands påminner hans öde i svensk litterär offentlighet om Carina Burmans. I båda fallen rör
det sig om lärda och klipska författare som vinnlägger sig om att skriva underhållande och som ganska ohämmat flirtar med sin publik, närmare bestämt med den potentiellt stora publiken. Sådant är vi ovana vid i Sverige. Det är ett anglosaxiskt fenomen. Hos oss finns det vattentäta skott mellan underhållningslitteraturen och den seriöst syftande. Vi har svårt att handskas med författare som envisas med att samtidigt försöka ta sig fram i båda filerna.
Visst finns det något operettmässigt tillgjort och spektakulärt lavet i Björn Larssons nya roman Den sanna berättelsen om Inga Andersson. Den lundensiska kriminalforskaren och sociologen Inga Andersson, 38 år, är liksom lite för god och lite för smart, en litterär syster till Peter Høegs Smilla, och den personliga tragedi som driver henne i hennes avslöjande forskning om nynazism, religiösa sekter och slutligen även om världsomspännande spioneri är verkligen osannolikt tilltagen. Hennes lojala beundrare och medhjälpare i kampen mot världens ondska, två
pensionerade fiskare i det danska fiskeläget Gilleleje, där Björn Larsson själv är bosatt, och en lika karlakarlspräktig nattvakt vid Lunds universitet, sammantaget en sagolik gubbatrio, bidrar knappast till att romanen får någon ens nödtorftig anstrykning av realism.
Det luxuöst artefaktiska förstärks av att Inga Andersson, socologen, har en manlig motsvarighet i författaren och litteraturprofessorn Anders Ingesson, som efter en konsultation lockar den annars vetenskapligt disciplinerade kvinnliga sektforskaren att inför en konferens i Frankrike om "Litteratur och brott" skriva ett föredrag som är rena rama fiktionen, men en fiktion som bygger på all den empiriska kunskap som Inga Andersson besitter, dock sylvasst spetsad med kvalificerade hypoteser om USA:s allra hemligaste spionageverksamhet.

Det visar sig att den snillrika forskaren, därtill durkdriven av sin tidigare forskning om scientologi och nynazism, träffar fullkomligt rätt i sin djärva hypotes om hur amerikanskt spioneri nuförtiden är
organiserat. Detta leder till att Inga Andersson blir förföljd av världens mäktigaste spionorganisation - och av en James Bondfigur som liksom sin engelska förebild inte bara har license to kill utan också är en superpotent och parodiskt utformad himbo-gestalt, för att låna ett nytt brittiskt uttryck, som kan lura trosorna även av en medelålders sociologilektor från Lunds universitet.

Historien är smaskig, sensationell, artificiell och inte så lite just operettmässig, men det hindrar inte att den är spännande. Man sveps med av författarens uppfinningsrikedom, som faktiskt inte bara tjänar till att ge nöje och underhållning för stunden utan också har isande underströmmar.
Vad Björn Larsson med denna delvis melodramatiskt spänningsskapande, delvis sofistikerat metalitterära skröna lyckas gestalta är inte bara den kvalificerade fiktionens primat framför den tröga empiriska vetenskapen. Han ger oss också en föreställning om vad som skiljer människan från apan, därmed fyndigt anknytande till Peter
Gärdenfors bok "När Homo blev sapiens". Apans och människans genuppsättning är till 97 procent gemensam. Inom de resterande tre procenten har Ordet uppkommit, Ordet som är begynnelsen, som är Gud, som är människans förmåga att föreställa sig det som inte är omedelbart synligt men som kan beskrivas med hjälp av språket och som kan förvanskas med hjälp av detsamma, detta språk som kan användas för manipulation, indoktrinering, förtryck, maktmissbruk och avancerat hemlighetsmakeri.
Hans roman utgör til syvende og sidst framför allt en hyllning till de forskare som vågar vara kontroversiella och angelägna, till dem som verkligen dristar sig att söka sanningen och i denna ambition är beredda att löpa linan ut, vare sig de stöter sig med det akademiska etablissemanget vid Lunds universitet eller en amerikansk spionorganisation som är ännu hemligare och ännu farligare än CIA. Bara detta är mycket värt. Det är mycket stimulerande att se så stora och angelägna frågor tematiserade i en så underhållande form.

kultur@svd.se