Lars Norén har bäddat för bråk

”Bäddat för vårens största kulturdebatt” skrev Fokus, ”Årets mest kontroversiella bok” hävdade Aftonbladet. Skriverierna kring En dramatikers dagbok har redan pågått i flera veckor. Citat som läckte ut skvallrade om ett verk fyllt till bredden av påhopp och anklagelser. När boken i dag kommer ut är det upplagt för stort bråk, med potential att bli ännu hätskare än fjolårets debatt kring Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar.

Förhandsryktena har inneburit enormt mycket publicitet för boken. Kristoffer Leandoer, Lars Noréns förläggare, förnekar dock att han ser positivt på skriverierna.

– Att människor som inte läst en bok sätter sig till doms över den och lämnar referat av dess innehåll är knappast något som litteraturen tjänar på. Vad de egentligen vill diskutera är bara några lösryckta citat och en föreställning om resten av innehållet,.

Själv beskriver han Noréns bok som ”ett unikt konstnärligt dokument över människan och vår egen samtid”, med syftet att skildra känslor som normalt sett inte uttrycks. Onekligen finns det också en del att höja på ögonbrynen inför. Under dagbokens nära 1 700 sidor hinner Lars Norén ge negativa omdömen om mängder av skådespelare, författare, journalister, teaterchefer och politiker.

Samtidigt är boken knappast någon stridsskrift. Genom privata anteckningar från augusti 2000 till juli 2005 får läsaren följa författarens vardag. Norén berättar självutlämnande om repetitioner, förhandlingar och arbetet hemma vid skrivmaskinen; om sina förälskelser och sitt sexliv; om sin ångest och sina självmordstankar; om sin syn på konflikten mellan Israel och Palestina; om att jogga och titta på Seinfeld hemma vid tv:n.

Inte sällan är författaren självkritisk och lider av dålig självkänsla. Påhoppen varvas med hyllningar, och flera gånger tar han tillbaka saker han uttryckt tidigare i boken. En skådespelare beskrivs inledningsvis som vulgär och alkoholiserad. Längre fram menar Norén att han inte ens minns att han skrivit det.

Kristoffer Leandoer vill inte kommentera hur förlaget resonerat kring påhoppen, men i boken framgår att en jurist varit inblandad i förarbetet. Anmärkningsvärt nog är författaren Kerstin Ekman, som också ligger på Albert Bonniers förlag, en av dem som Norén angriper hårdast. Själv har hon dock inga synpunkter på det.

– Jag har fått uppfattningen att han ägnar sig åt ett väldigt ivrigt förtalande i boken. Jag vet inte vad han är ute efter, men jag tycker uppriktigt sagt inte att det är så intressant, säger hon.

Hur ser du på att ditt eget förlag ger ut en bok med påhopp på dig?

– Det är ju deras jobb att ge ut författare som de har gett ut tidigare.

Återkommande i boken är Lars Noréns förakt för medier. Journalister ”får betalt för att åstadkomma hundskit” skriver han under debatten efter pjäsen Sju tre, där han använde fängelseinterner som skådespelare. En av dem var Tony Olsson, som avvek från en permission för att utföra det bankrån som ledde till Malexandermorden.

Händelserna ledde till att Norén kritiserades starkt i en rad medier. I boken är han rasande över en tv-dokumentär som han anser var vilseledande och utmålade honom som ”den fjärde mördaren”. Han skriver att Folke Rydén, som gjorde dokumentären, ljög för att få upplysningar och valde bort material som förklarade syftet med Sju tre.

Påståendena tillbakavisas av Folke Rydén.

– Det är små gulliga fantasier. Syftet redovisas tydligt i filmen, säger han.

Precis som Kerstin Ekman är Folke Rydén ganska obekymrad över kritiken, trots att han omnämns som ”prudentlig”, ”vidrig” och ”ohyggligt pretentiös”.

– Det visar att Norén blev starkt berörd av vår film. Jag hade hoppats att han skulle vara ännu hårdare.

Adam Svanell

08-13 50 00

kultur@svd.se

Fler artiklar