Som kritiker har det varit fascinerande att följa den delvis väldigt upprörda och bitvis högljudda debatt som Anna Odells konstverk väckt. Även om man skulle ha kunnat önska att debatten inte bara handlade om skattepengar och utbildningen på Konstfack utan mer om konsten möjligheter och konstnärens eventuella ansvar så är det väldigt intressant att ett konstprojekt har kunnat väcka sådana starka känslor.

Överhuvudtaget tror jag få verk klarar av att leva upp till den förhandsspekulation och publicitet som det här verket av Anna Odell nu fått. Därför är det med väldigt kluvna känslor som jag närmar mig hennes tredelade videoinstallation "Okänd, kvinna 2009-349701" på Konstfack vårutställning.

Samtidigt vill jag som kritiker och journalist inte förvandlas till en statist i den mediecirkus som kommer att synas i alla tv-reportage från utställningen eller i den kommande dokumentärfilmen.

För Anna Odells konstverk känns som ett projekt som riskerar att svälla och bli ännu mer omfattande än vad det redan är. De tre videoprojektioner som hon nu visar i lika många rum är säkert bara en del av det material som hon i en journalistisk och dokumentär anda har samlat på sig. Bara det att hon dessutom väljer att ha en kort kommentar av psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg på en liten monitor utanför de tre mörklagda videorummen tyder på det.

Samtalen med bland annat psykologer, jurister, konstnärer som redovisas i verket första del är naturligtvis intressanta att ta del av men gör att vi hamnar på en metanivå kring hur hennes agerande på Liljeholmsbron förberedds. Filmsekvensen när hon hämtas av polis på Liljeholmsbron som visas tillsammans med kopior av två patientjournaler från S:t Görans sjukhus, en från januari 2009 och en från 1995, utgör faktiskt inte heller verkets kärna. Istället är det bältessängen som Anna Odells verk handlar om för mig. När hon bestämt sig för hur hon visuellt ska gestalta den är jag övertygad om att "Okänd, kvinna 2009-349701" kommer att bli ett helt nytt verk.

Thomas Olsson