Kleerup årets stora Grammisvinnare

2008 var inget vidare år för den svenska skivbranschen. Stadigt dalande försäljningssiffror för fysiska cd-skivor och en häpnadsväckande oförmåga att möta den illegala nedladdningen med konstruktiva åtgärder är inte mycket att skåla för.

Men nog skålades det på Grammisgalan i Hovet. Att skivindustrins gamla fundament är satta i gungning förträngdes för en stund när de nominerade artisterna, skivbolagsmänniskorna bakom artisterna och den arrangerande branschorganisationen Ifpi med viss svårighet försökte partaja som om det fortfarande var 1999.

Gladast borde förstås kvällens mesta segrare Kleerup vara, men han uppträdde med en nonchalans som om han redan fått alla världens priser. Desto gladare och tacksammare var Abalene Dots, som fick en grammis för Årets folkmusik/visa, och Anna Ternheim, som verkade genuint överraskad såväl för grammisen ägnad Årets bästa album som den för Årets kvinnliga artist. Den sistnämnda är en kategori som för övrigt borde skrotas, tillsammans med den för Årets bästa manliga artist.

Bland alla grammisar, varav merparten i vanlig ordning orättfärdigt delades ut innan den direktsända tv-galan, kan man notera saker som att Soundtrack Of Our Lives fick det prestigefyllda priset Årets grupp trots att 2008 mest kändes som en lång väntan på de goa göteborgsgubbarnas nya album. Och att grammisen för årets liveakt naturligtvis borde gått till Lars Winnerbäck istället för Robyn.

Vidare var prisregnet över Kleerup mediokra danspop tämligen obegripligt, medan Abalone Dots, Håkan Hellström och Annika Norlin var väl värda sina grammisar. När det gäller regeringens exportpris till Björn & Benny kan man inte annat än häpna över att de får det först nu. Har några svenskar exporterat mer musik än de båda Abba-herrarna?

Att årets jazz-pris gick till EST får ses som en vacker postum hyllning till den så tragiskt bortgångna pianisten Esbjörn Svensson. Svensson var förvisso en extraordinär musiker och trions samspel var ej av denna jord kommen, men det helt improviserade album som kom att bli en slutpunkt var långt ifrån trions bästa. De självklara mottagarna vore förstås Anna Christoffersson och Steve Dobrogosz, som med Rivertime gjort ett av de bästa album som någonsin spelats in på svensk mark.

Om själva galan finns inte mycket att orda. Det var dåligt med betalande publik och programledarparet Gry Forsell och Adam Alsing var lika slätstrukna som prisutdelarna. Inte mycket att se på, inte mycket att lyssna på. Visst, Nina Persoon var rätt cool, men Joey Tempest var bara patetisk när han deklamerade sitt lovtal till hårdrockens ära.

Klädmässigt var det förstås ingen som kunde utmana den hiskeliga kavaj som Calle Bildt bar förra året. Den utstyrseln kan antagligen bara han själv toppa. Fast både Peter Settman, i smal skotskrutig slips, och förra årets Grammiskung, Salem Al Fakir, var tjusiga i sina kostymer. Den senare hade tämjt sina lockar och passade bra som swingpjatt.

Den tillfälliga (?) konstellationen Supreme Court All Stars, med Robyn och Christian Falk i spetsen stod, i konkurrens med A Camp och Christian Walz, för kvällens bästa framträdande.

Årets album: Anna Ternheim - "Leaving on a may day"

Årets låt: EMD - "Jennie let me love you"

Årets kvinnliga artist: Anna Ternheim - "Leaving on a may day"

Årets manliga artist: Håkan Hellström - "För sent för edelweiss"

Årets grupp: Soundtrack of our Lives - "Communion"

Årets nykomling: Kleerup - "Kleerup"

Årets producent: Kleerup - "Kleerup"

Årets kompositör: Kleerup - "Kleerup"

Årets textförfattare: Annika Norlin - "More modern short stories from Hello Saferide"

Årets liveakt: Robyn

Årets hårdrock: In Flames - "A sense of purpose"

Årets jazz: EST - "Leucocyte"

Årets klassiska: Allmänna sången och Anders Widmark - "Resonanser"

Årets folkmusik/visa: Abalone Dots - "Traveler"

Årets dans/hiphop/soul: Afasi & Filthy - "Fläcken"

Årets barnalbum: Trazan & Banarne - "Swingtajm"

Årets dansband/schlager: Lasse Stefanz - "Rallarsväng"

Årets elektroniska producent: Eric Prydz

Regeringens musikexportpris: Benny Andersson och Björn Ulvaeus