Khemiri om resan mellan 0 och 100

Du är 30, jag är 48 – vad har vi att säga om åldrande?

–Kommer du ihåg när du fyllde 30? Hade du en fest?

Ja, jag minns inte så mycket av den, men det hade jag.

–När jag fyllde 30 så ville jag absolut inte ha en fest, men någon sade att det är ett fint tillfälle att samla sina vänner, så då styrde jag upp det med kort varsel.

Hur blev det?

–Jag är jätteglad att jag gjorde det. Vi var över 100 personer. Men efteråt har jag funderat över hur jag gjorde det. Jag är inte bekväm i festfixarrollen, men jag kom på att jag skulle göra anagram på alla gästers namn. Ett monsterjobb – jag satt i fyra dygn med det! Men det fanns något i det arbetet – att ta mina vänners namn och formulera om dem – som har med mitt sätt att hantera åldrandet att göra.

Hur då?

–Jag är skraj för att tiden går och att jag ingenting kan göra åt det. Att ägna sig åt ord, att skriva – i det finns en fåfäng idé att skjuta upp försvinnandet.

En 30-årskris?

–Nej, jag var mycket mer rädd för döden när jag var 22. Och det där blev lättare när jag började skriva. Det finns en slags stabilitet i skrivandet. Allt är potentiellt skrivbart och därmed möjligt att behålla. Det förändrade mycket för mig. Min vardag fick en ny dimension.

Det vi skriver lämnar ett spår efter oss, som vi kan återvända till och se att, ja, just det, sådan var jag då.

–Ja, som hällristningar över ens liv.

Även att återvända till saker man har läst i sin ungdom kan vara…

–…smärtsamt, absolut. Jag läste om Hermans Hesses Stäppvargen nyligen, en bok som en gång förändrade mitt liv, men nu – jag bara undrade, vad är det här? Men det är häftigt ändå – hur mycket som ryms i en och samma text. Vad den kan säga i olika sammanhang.

Din pjäs som har premiär snart, Vi som är hundra, har växt fram ur sådana här funderingar, kan man ana.

–Ja, ur en känsla jag hade inför att fylla 30. Jag kände att jag hade olika röster inom mig. Ett 15-årigt jag som borde bli bättre på att demonstrera, ett 60-årigt jag som började bli oroligt för att jag inte hade hittat kärleken och inte hade barn. De där rösterna gick runt i skallen när jag skrev.

Din pjäs kräver ett visst förhållande till tiden. Inom en person ryms tre åldrar, och alla finns där samtidigt på scenen.

–Jag är fascinerad av att man som människa rymmer så mycket på samma gång. Det är svårt att göra en människa endimensionell. Samtidigt finns det något sorgligt i att man tror att man kan uppskjuta försvinnandet med hjälp av det man skriver. Och när jag höll på att skriva Vi som är hundra så attackerade Israel Gaza och då kändes det ännu mer fjuttigt att sitta där med sina ord. Vad pysslar jag med? Det blev onödigt. Förstår du vad jag menar?

Ett slags skrivandets dåliga samvete?

–Ja, eller fiktionens.

Men du är ju en politisk författare. I dina tidigare romaner och pjäser finns det starka politiska inslag.

–Men jag är också mån om att förstå alla mina karaktärer och då slutar det aldrig med politiska manifest. Jag är helt ointresserad av att skapa karaktärer jag inte kan känna med.

Jag menar inte att dina texter egentligen är öppet politiska.

–Nej, upp-till-kamp-litteratur är det tråkigaste som finns. För mig handlar det mer om ett engagemang i hur vi hanterar en värld som är så vidrig som den kan vara. Vilka krav ställer den på oss?

Växer ditt politiska engagemang i takt med att du blir äldre?

–Jag har alltid tänkt mycket på politik. Hur den snärjer oss bak-ifrån, liksom.

I din pjäs tar dina figurer död på varandra. Har du gjort det själv, dödat dina tidigare jag?

–En massa gånger, men precis som i min pjäs återuppstår de hela tiden. Men det här med olika generationer finns i nästan allt jag har skrivit – hur generationer krockar med varandra, hur de drömmer om olika saker.

Vad tycker du om gamla människor?

–Jag är ju själv en gammal tant på många sätt. En stor del av mig är en kulturkofta. Jag är nog den bästa kulturkoftan jag känner. Jag sitter på caféer och läser mina böcker. En del av mig längtar efter att bli gammal, att kunna pusta ut. Jag tänker också på åldrandet i relation till skrivandet. Jag har tittat tillbaka på det jag har skrivit och försökt hitta det där hundraprocentiga, när man var som bäst.

Ger inte det ett slags självförtroende? Att man ser det skrivna med en mer mogen syn och inser att sådär skriver jag inte längre?

–Snarare ett slags självförakt. Man läser och ser att det jag skrev inte är lika bra som man tänkte då.

Gäller det Ett öga rött också?

– Verkligen! Kanske mest.

Då lever du med dina tidigare texter ständigt närvarande.

– Det gör jag. Jag önskar att perioderna av när jag känner mig nöjd med det som jag har skrivit ska bli längre och längre ju äldre jag blir. Det skulle vara häftigt. Men ibland undrar jag om det inte är tvärtom.

Det är en insikt som kommer med åren – man skriver nästan aldrig den perfekta texten.

– Hörde du vad du sade? Man skriver ”nästan” aldrig. Det där ”nästan” – hoppet lever, eller hur? Det är det där ”nästan” som gör att man fortsätter.

Drömmen om den perfekta texten…

–Ja, och så läser man annat som är bra och drabbas av en otillräcklighetskänsla. Det finns ju så mycket fantastisk litteratur. Vad har jag att tillföra?

Tänk att bara få läsa resten av livet.

–Ja, har du ett sådant jobb så kontakta mig.

Stefan Eklund

stefan.eklund@svd.se

Fler artiklar