I Stanna hos mig från 1999 års Hagnesta Hill sjunger Joakim Berg en rad om hur han aldrig har uppskattat nostalgi. Någonstans är detta oerhört centralt i den tradition, det så av 80-talet präglade, Kent verkar. Uppvuxna på ­Depeche Mode, Imperiet och Klas Östergren är Bergs lyrik och Kents musik ständigt retrofuturistisk. Deras motvilliga nostalgi är en generationsbunden nostalgi, byggd på syntpoperans Bowie-drömmar om en framtid som skulle kännas just som en animerad framtid. Framtiden skulle byggas i krom, våra liv skulle skina i silver och svart.

Men den anlände aldrig. Framtiden är över.

Att Kents senaste album döptes till Tillbaka till samtiden är därför lika logiskt som insiktsfullt. För när man lever med gruppens samlade verk kronologiskt uppradat över tio cd-skivor är den största upplevelsen inte att ta del av resan från replokals-demos till ett av vår tids största rockband, ty deras musikaliska närvaro och patos fanns där från nästan första stund, snarare är det det digra texthäftet som är den egentliga behållningen.

Hur det där i meningar, ­undertexter och noggranna referenser sakta målas upp en tunbjörkskt exakt bild av Norden, av Sverige. Av ”ett iskallt Ikea-land” från det allra tidigaste 90-talet fram till finanskrisens brant och den ursvenska ensamhetens kroniska obarmhärtighet.

Andres Lokko

andres.lokko@svd.se

Fler artiklar