Kedjereaktion

När Sönke Leve öppnade sin butik Odd number på Torsgatan för fyra år sedan sålde han streetwearkläder i innersta rummet och använde det yttre som ett galleri. Idag hänger det färgglada cyklar på väggarna i stället för konst, och bland kläderna längst in har det bland annat smugit sig in gamla italienska sadlar instoppade mellan gamla Bathing Ape-pikéer och andra vintagefynd.

Cyklarna är fixed gear, den typ som vuxit sig särskilt populär bland New Yorks budcylister. Skiftet skedde i vintras men inleddes gradvis när Sönke började använda lokalen för att hjälpa sina kompisar med att plocka bort växlar och bromsar från deras gamla racers och därmed göra om dem till ”fixies”. Han började också så smått med att sälja riktiga bancyklar som han importerat. Till slut var steget från att ha dem på golvet till att hänga upp dem på väggarna inte så stort.

–Jag har aldrig sett det här som bara en klädbutik eller ett galleri, till Odd number tar jag in saker jag gillar och just nu är är det cyklar. Det bara blev så, säger Sönke.

Själv gillar han att köra fixed, det vill säga en avskalad cykel som saknar både bromsar och växlar, eftersom det gör cyklingen mer avancerad.

–Rent praktiskt finns det annars inga fördelar med fixed gear, men det tvingar fram en ökad medvetenhet och planering – och det är vad jag gillar. Men man slipper förstås även att oroa sig för att växlarna ska paja eftersom det inte finns några, säger Sönke.

För honom började intresset med BMX och mountainbike, precis som för de flesta av hans kunder. Ganska många har också tagit steget över från skejtscenen.

–Jag tror att de flesta som cyklar fixed har kvar lite äventyrslusta och rebellanda i sig, säger han. Den typiske kunden skulle jag nog beskriva som över 30 och i mediasvängen, med det har också börjat komma in en hel del unga modebloggare i affären.

På sätt och vis gör bytet av fokus, från mode till cyklar, Odd number till en butik som är symbolisk för sen- våren 2008. Förra året ökade cykelförsäljningen i Sverige periodvis med så mycket som med 40–50 procent. Enligt branschorganisationen Svensk cykling såldes det även 25 procent fler cyklar under det här årets första veckor jämfört med ifjol. Prognosen ligger på 550000 sålda cyklar i Sverige under 2008.

Cykeln har blivit mode igen. Eller om det i själva verket är tvärtom – för även modevärlden har återupptäckt cykeln – såväl Puma, Paul Smith, Obey, Paul Frank, DKNY och Chanel har precis lanserat egna cyklar eller i vart fall flirtat skamlöst med cyklister i sin annonsering.

–Cykeln som företeelse har ju fått värsta lyftet sista åren, säger Sönke Leve. Det är mycket folk som börjat följa Tour de France, en tävling som för inte så länge sedan knappt hade täckning i tv.

Cykeln är också, precis som de flesta andra fortskaffningsmedel, en mer symbolladdad företeelse än vad utomstående kanske först tror. Under de senaste åren har cyklingen blivit mer och mer livsstilsorienterad. Därför säger exempelvis en klassisk cruiser från Schwinn lika mycket om föraren som en gammal Impala från 1964 gör om bilägaren. Valet av en single speed, en racer, en lowrider eller en fixed gear skvallrar en smula om vem du är, betydligt mer än vad din gamla cykel med bockstyre gjorde på 80-talet.

Det är en utveckling som är logisk. När cykeln först slog igenom för över hundra år sedan blev den snabbt en stark symbol för kvinnornas frigörelse. Det avspeglade sig bland annat i litteraturen, 1897 publicerades HG Wells The wheels of chance (Herr Hoppdrivers semester, Lars Hökerbergs bokförlag 1920) som handlade om en man och en kvinna som möts under en cykeltur på landet, något som på den tiden uppfattades som chockerande.

–Cykeln betydde jättemycket när den kom. Den kom att stå för en helt ny sorts frihet. Kvinnor kunde plötsligt lämna ungjävlarna och dra ut på landet själva, säger cykelhistorikern Gunnar Svartengren.

Den smarta konstruktionen har gjort att cykeln egentligen inte ändrat sig mycket. När man dessutom kunde framställa ihåliga stålrör gick det att få ner produktionskostnaderna och cyklandet spred sig ännu mer.

–På 40-talet var det ont om bränsle och vi var tvungna att cykla vilket var jättebra för folkhälsan, säger Gunnar Svartengren. Sedan kom bilarna, motorcyklarna och mopederna starkt under 50-talet, innan dess hade cykeln varit det enda sättet att ta sig fram på billigt sätt. I Danmark och Holland har cyklandet alltid varit mycket större än här, men så är det också platta länder med snällare vintrar. Med det i åtanke har svenskarna hängt på ganska bra.

Det ökade cykelintresset tror han beror på miljömedvetenhet och trendkänsla i ett, samt en massa roliga evenemang som allt fler snabblopp samt enskilda fenomen som fixed gear.

Själv har Gunnar Svartengren 52 cyklar nere i sin källare, däribland en klassisk modell med stort framhjul.

–Min hustru är galen på mig förstås, det går ju inte längre att komma in där.

Senvåren 2008 är fixed gear den starkaste cykeltrenden för de mer avancerade cyklisterna i Stockholms innerstad. För finsmakarna finns ett par olika alternativ: Antingen väljer man italienska bancyklar – vilket anses vara det mest klassiska och eleganta – eller så väljer man det lite coolare, mer exotiska keirin, en japansk velodromcykel.

Avsaknaden av bromsar gör, förstås, att en fixed gear-cykel är olaglig. Blir man tagen av polisen får föraren böta 500 kronor.

–Personligen tycker jag att det är en ganska säker variant av olydnad när man väl lärt sig hur man gör, säger Sönke Leve.

Vissa hävdar dock att det inte handlar om ett brott överhuvudtaget.

–Ska vi bli lite filosofiska så är det föraren som är bromsen, säger Richard de Boussard.

Han är cykelbyggare och driver butiken Cycling vid Odenplan i Stockholm. Han tror på en fixed gear- explosion i sommar. Det är bara tillgången på cyklar som är ett problem.

–Tidigare kom folk in varannan månad med gamla racers som de köpt på nätet och bad att få dem ombyggda till en fixie. Idag är det flera i veckan. Vi har försökt ta in och sälja lite färdiga cyklar men efterfrågan är betydligt mycket högre än tillgången.

Han påpekar samtidigt att intresset för den klassiska racercykeln växer lika stadigt. Det har den gjort under hela 00-talet då mountainbiken mer eller mindre försvann efter att ha dominerat marknaden totalt under 90-talet.

–Idag är det bara folk som cyklar i skogen som köper mountainbikes och till och med de har specialiserat sig och riktat in sig på egna undergrupper som dirtbikes eller downhill. På sätt och vis är det helt naturligt. Vad ska man med en mountainbike i stan till? En racer eller single speed är mycket smidigare, de ger en sorts narcisstisk kick eftersom man får en enorm snabbhet av väldigt lite kraft.

Enligt honom har två huvudgrupper utkristalliserat sig. En större, bredare och en mindre, alternativ.

–Idag är racern slalom och fixed gear är snowboard. De senare cyklisterna har en helt annan attityd till vad de håller på med. I depåerna på fixed gear-loppen serveraras det ju till och med öl! Den klassiska racern har mer med må bra-trenden att göra. Det är folk som gillar att sporta och träna.

Det finns även en allt starkare undergrupp cyklister som inte bryr sig särskilt mycket om vare sig funktion eller känsla. De som satsar på cruisers, lowriders eller musclebikes är snarare esteter. För det finns naturligtvis ingen direkt praktisk använding hos de motorcykelliknande byggen som säljs exempelvis hos Lowlife på Kocksgatan, men entusiasmen hos förarna är densamma. Här handlar det mer om att utsmycka sitt fordon, göra det personligt och lägga ner energi på att hitta rätt detaljer. Webbutiken I like bike säljer amerikanska Electracyklar och svenska cruisermärket Sson. Dessutom tillhandahålls vissa delar till cyklarna från de som själva vill bygga om sina cyklar.

En av de som beställt från I like bike är Jacob Pedersen, tatuerarlärling som bor i Helsingborg. Han är 31 år, cruiserfantast och väntar just nu otåligt på en ny framgaffel till sin Electra.

–För mig handlar det nog delvis om uppmärksamheten, det är kul när folk lägger märke till ens cykel och kommer fram och ställer frågor. Den sortens exhibitionism hänger väl ihop med hela chopper och hotrodkulturen från Kalifornien. Men jag har ingen bil, jag har inte ens körkort. Där-emot längtar jag till dess att jag kan ta cykeln ner till hamnen, heja på kompisarna och ta en öl.

På andra sidan Sverige, i en prydlig lägenhet vid Birger Jarlsgatan står två snyggt svängda cykelramar uppradade mot fönstren. De är placerade i köksstolar och bredvid dem står en Schwinn, en kopparfärgad Stingraymodell, med en gnistrande limpsadel. Alessandra Michisanti, till vardags bartender och ägare av ett klädmärke för hundar, plockar ned en av ramarna och visar på några vackra upphöjningar i den ena ramens fäste.

–Det är en gammal DBS, men det är sådana här detaljer som jag går igång på när jag ska börja bygga. I de flesta fallen försöker jag bara återställa cyklarna så som de en gång såg ut.

Sedan hon var ungefär tio år gammal har Alessandra byggt om cyklar. Det började med att hon bytte däckstorlek på den egna och kompisarnas cyklar, sedan började hon samla på gamla BMX-cyklar – det står sju på vinden – och numera har hon fastnat för klassiska musclebikes som hon restaurerar eller bygger om. Anledningen till att det blev just musclebikes är hennes faibless för limpsadlar.

–Just nu letar jag efter de där gamla modellerna som hade en sorts växellåda som satt fast på ramen. Tyvärr har lådorna tillverkats i plast och har ofta spruckit, så om jag hittar en i perfekt skick skulle jag antagligen inte ens våga cykla på den.

Att just lowriders och cruisers återigen blivit populära även bland folk i 30-årsåldern tror hon mest beror på modet.

–Vi rör oss mer och mer åt 80-tal-et. Modevärlden har redan återupptäckt det mesta, så det är väl det här som är kvar. För min del tror jag att det hänger lite ihop med att longboarden har gjort comeback bland skejtarna. De står för lite samma estetik, kan man säga. Men jag tror att det utmärkande för oss allihop är att vi köper cyklarna vi inte fick köpa som små. De flesta av oss 70-talister är ju faktiskt fortfarande någon sorts vuxna barn.