Båda mina favoritregissörer svek mig i år. Michael Manns film Public Enemies och Quentin Tarantinos Inglourious Basterds lider av samma åkomma: de handlar inte om något. Filmerna är genomkomponerade, underhållande och snygga, men mellan raderna gapar ett tomrum.

Kanske är det jag själv som är problemet. Jag kan ha blivit oförmögen att njuta av popcornvåld. Jag försöker nog betala för min sunkiga smak genom att leverera en djup och meningsfull läsning. Men det har ju just dessa filmmakare alltid varit mycket behjälpliga med. Manns filmer brukar vara systematiska diskussioner om manlighet och alienation. Tarantinos detaljerade djupdykningar i historisk skräpkultur diskuterar högt och lågt genom att synliggöra tema, motiv och genresläktskap.

Men om inte jag har drabbats av undertextblindhet tar herrarna nu avstånd från det självmedvetna filmspråk som är så lätt för intellektuella att älska. De väljer att låta popskräpet stå för sig själv. Med Inglourious Basterds blir det extra intressant eftersom Tarantino själv betraktar den som sitt magnum opus. Varför? Den är hårresande och rolig, men i jämförelse med Kill Bill är den trivial; i jämförelse med Deathproof strukturellt alltför spretig.

Det är kul att exploitation-underhållning med nazister kan innehålla judiska actionhjältar. Det är kul med alternativ historieskrivning och superhjältar som slår Adolf Hitler på käften. Men jag förblir oberörd. Filmerna Tarantino refererar tillbaka till gjordes närmare kriget, i en tid då även serietidningsnazister symboliserade verkligt lidande. Men skräpkulturen talar inte längre till det historiska minnet.

Manns 30-talsgangstrar och Tarantinos krigshjältar är karikatyrer av karikatyrer, tomma tecken som inte berättar om något alls.

+ Trailern för Till vildingarnas land – det är inte ofta reklam för en barnfilm får en biosalong med vuxna att utbrista i ströapplåder och saligt tissel.

- Som trendriktig färsk Stockholmscyklist sällar jag mig till nära döden-kören: ingen har trafikvett på våra gator.