Vi möts på en lunchkrog ett stenkast från Stureplan. Jens Lapidus arbetar i kvarteren som biträdande jurist på en av Sveriges största byråer för affärsjuridik, Mannheimer Swartling advokatbyrå. I dagarna kommer hans debutbok Snabba cash (Wahlström & Widstrand) ut.
När SvD för ett par veckor sedan skrev om hur kokainet sprider sig från överklassen till förorten till ackompanjemang av flotta bilar, Armanikostymer, om unga män som lånar glamour från Stureplan långt från deras barndomsmylla och om prissänkande knarkinflöde över gränserna, kom jag på mig att tänka med Snabba cash i färskt minne: "Lyckades de trots allt med leveransen?"

Jens Lapidus balanserar medvetet på gränsen mellan fiktion och verklighet. Historien rör sig i Stockholm, i en värld av brottslighet, juggemaffia, Österåker, kriminell "heder", gym, mc-gäng, chilenska knarklangare, lyxliv på överklassgods, snortande brats och wannabes i kändisträsket kring Stureplan.
Drivna av hat; mot uppväxten, mot samhället, mot att inte ha andras pengar
och mot sig själva söker bokens huvudpersoner snabba upplevelser - och snabba pengar.
Citerade domstolsutlåtanden, polispromemorior och tidningsartiklar får läsaren att leta i minnet efter verkliga händelser och personer.
Jens Lapidus försäkrar dock, när vi är klara med koljan respektive caesarsalladen, att han hittat på alltihop.
- Jag är ju inne i rättssamhällets skrivelser, jag kan språket. Från min tid i tingsrätten vet jag hur ett fängelse ser ut inifrån, vet hur knarkhantering går till, kan detaljer, hur man väger, paketerar, säljer.
Men vissa namn? Det är väl inte en slump att Mrados advokat heter...?
Han erkänner förtjust att det visst finns sådana detaljer, blinkningar åt den uppmärksamma läsaren.

Han vill att historien ska verka trovärdig och han är nöjd om läsaren glömmer att det är fiktion. Av det skälet använder han också verkliga personer, krogar och miljöer som statister.
- Men jag är noga med att riktiga personer inte agerar, de gör aldrig något olagligt i boken.
Så han hoppas att
kulturministern inte tar illa upp...
Själva råmanuset tog honom ungefär ett och ett halvt år att skriva. På kvällar och nätter. Och med anteckningslappar i fickan för plötsligt påkomna idéer, miljöer och personer.
Från början tänkte han inte "roman". Mer var det ett behov av att formulera människor och öden han mötte när han arbetade i Sollentuna tingsrätt, att beskriva en värld av grov kriminalitet med andra ord än kanslisvenskans.
Så anmälde han sig till en deckarskrivkurs och började testa olika språk och stilar.

Steget till 475 sidor roman krävde dock både sittfläsk och mycket research; juridiska texter, tidningsartiklar, böcker om penningtvätt och svensk överklass, oändligt många timmar på nätet, många omarbetningar och platsbesök (utom Isle of Man, "där fick jag ta hjälp av deras turistbyrå"). Han fick läsa på för att ingående kunna beskriva transaktioner och penningtvätt på hög nivå. Han skrev boken innan han började med affärsjuridik.
- Men självklart hade jag nytta av mina juridikkunskaper.
Men sedan har jag hittat på, funderat hur jag skulle gjort i deras ställe för att exempelvis tvätta pengar. Även den organiserade brottsligheten kring kroggarderoberna är fantasifoster.
Jens Lapidus ser ut att kunna smälta in på Stureplan, där en del av historien utspelar sig.
- Jo jag har varit på alla de ställena också. Det är lätt att få inblick i den världen. Det är fascinerande hur bratkulturen blivit allmängods. Det har ju alltid funnits brackor på Östermalm, men det är något nytt med alla som låtsas, och att det är allmänt accepterat. JW i boken är en extrem variant.

Jens Lapidus läser mycket deckare och förundras över att de svenska är så lika varandra.
- Mycket är av hög kvalitet, men genren är grymt tjatig.
Då gillar han den amerikanska korthuggna deckarstilen mer. Han nämner författare som Dennis Lehane, James Ellroy, men också Jonas Hassen Khemiri och svensk rap.
De tre huvudpersonerna svenske JW, chilenske Jorge och serbiske Mrado har vuxit upp i Robertsfors, Sollentuna respektive
Södertälje. De har alla sina tydliga språkliga egenheter.
- Det medvetet, jag ville hitta deras språk och visa hur det förändras.
Och när de tre mer och mer korsar varandras vägar, förändras också deras språk, främst JW:s.
Första versionen var betydligt mer hårdkokt, men Jens Lapidus valde att tona ner det av rädsla att förlora trovärdighet och att stöta bort läsaren. Och innan han knallade iväg till förlaget fick pappa före detta journalisten, mamma socionomen och flera vänner läsa och kommentera. Det är en balansgång, menar han, hur stereotypa de tre huvudpersonerna får vara. Han har försökt att ge dem bitvis reflekterande drag, även om psykopatdragen dominerar genom deras handlingar.
- Jag har försökt att inte moralisera. De lever sina liv som de har förutsättningar för. Jag skissar deras bakgrund, men vill inte hamna i något fånigt om "samhällets fel". Både det och kärleksscener tycker jag är svårt. Så det bränner jag av snabbt.

Jenny Leonardz

Jenny Leonardz

08-13 55 24

Fler artiklar

Tipsa andra

Vad är det här?

Kulturnyheter | Mest lästa