Journalistikens gamar dör ut

För två år sedan hade jag den tvetydiga glädjen att tillbringa ett dygn med en utdöende art bland svenska journalister. Nämligen en av landets sista nyhetsjägare.

En nyhetsjägare i det här fallet betyder inte en grävande reporter av den typ som tillbringar all sin vakna tid i telefon med olika offentliga diarier eller initierade källor utan den sorts reporter som tillbringar dygnets samtliga timmar i bilen med polisradion påslagen och några påsar muffins som huvudsakliga proviant. Ständigt redo att så fort polisradion sprakar till trotsa alla trafikregler för att först av alla ta ett par kort på den senaste bilolyckan, misshandlade snattaren eller annat polisiärt ärende som innehåller ett visst mått av blod.

De är journalistikens asgamar, men precis som med alla andra tveksamma specialister i det här yrket så uppstår ett romantiskt skimmer kring dem när de är borta.

Varför är då hans art på utdöende? Jo, polisen har bestämt sig för att strypa asgamens viktigaste arbetsverktyg vid sidan om kameran – polisradion.

I och med att det nya, oerhört dyra radiosystemet Rakel successivt införs kommer all radiokommunikation mellan poliser och räddningstjänst vara så krypterad att den är omöjlig att avlyssna med något man köpt på Claes Ohlson.

Det måste erkännas, polisradion är en smal radioform. Kanske den smalaste. Men nu blir den, trots att det inte borde vara möjligt, ännu smalare.

Nyligen beslutades att endast Sveriges Radio och Sveriges Television ska få använda delar av det nya krypterade polisradiosystemet. Det är självklart eftersom public service fyller en central roll i en krissituation. Men Anna Serner, vd för Tidningsutgivarna, krävde för en vecka sedan att alla medier ska få tillgång till Rakel. Beslutet snedvrider konkurrensen, menade hon. Det är ett hot mot yttrandefriheten att polis och räddningstjänst sluter sig från insyn.

Hon har rätt. Låt de medier som verkligen vill, få lyssna på polisradion. Hur blodtörstiga vissa av dem än må vara.

Det blev mycket uppriktig polisradio i P4 Extra i tisdags när en sjukskriven Leif G W Persson gästade Lotta Bromé. Polisprofessorns ärlighet kring sitt psykiska och fysiska illamående fick lyssnarnas kärleksförklaringar att strömma in till programmet. En av sveriges buffligaste folkbildare mådde dåligt och fick tröst. Det var fint.

Men veckans allra viktigaste polisbevakning var ändå Kalibers reportage i lördags om självmorden i svenska häkten. Tyngden i Kalibers avslöjanden borde i sig betyda slutet för Lars Nyhléns regim som chef för svensk kriminalvård. Att han själv vägrade medverkade i programmet borde räknas som tjänstefel.

Kaliber ska ha stor ära för sin enträgna granskning av det som börjar likna ett människorättsligt problem i svenska fängelser.