Jonas Gardell: ”Premiärer är läskiga”

Jonas Gardell, som genom åren gjort succé på succé, nu senast med fantastiska dramaserien De halvt dolda, oroar sig ändå för premiären på Folkoperan den 28 januari. På sin blogg skriver han: ”Ingen kommer att komma, recensenterna kommer att hata den, premiären blir en katastrof, jag borde pensionera mig”. När jag läser upp hans egna ord skrattar han högt.

–Jag tycker premiärer är läskiga. Jag är en person som gärna går omkring med en känsla av att allt egentligen var misslyckat.

Trafikplats Glädjen är en mer sorgsen ståupp än Gardell brukar göra. Eller rättare sagt en 90 minuters monolog.

–Ända sedan Intiman 1993 har jag haft orkestrar, pang pang och fyrverkerier, mitt Bette Midler-ideal. Jag har väldigt lätt för att vara rolig men som komiker är det alltid en fara att man börjar slira för att man får ett skratt, bygger ut lite och så blir det något helt annat än ursprungsberättelsen. Nu vill jag att berättelsen ska stå i fokus och den kanske mer liknar den Gardell man möter i böckerna, mer ömsint. Det är min version av Bruce Springsteens The River.

Egentligen skulle Trafikplats Glädjen ha hetat Drömmen om Disneyworld. Jonas Gardell kastar sig ut i en lång förklaring.

–När jag var liten fanns det en gång på baksidan av en Kalle Anka-tidning en tävling där man kunde vinna en resa för hela familjen till Disneyworld, ”The happiest place on earth”. Jag vände mig om och såg mig omkring i mitt hem i Enebyberg och insåg att det här är inte the happiest place on earth. Sen fanns längst ner på sidan det här förskräckliga ”Med familj avses två vuxna och två barn och ev vinstskatt betalas av vinnaren”.

Eftersom Jonas Gardell var ett väldigt neurotiskt litet barn fick han dödsångest. Hans familj bestod av sex personer så det var inte de som avsågs. Och Gardell grubblade över ”ev vinstskatt”, var det vinstskatt eller inte? Hur skulle han få tag i pengar och betala skatten?

–I vuxen ålder någon gång på väg till Arlanda en grå och dimmig morgon far jag förbi en grön skylt där det står Trafikplats Glädjen. Hela mitt liv har jag sökt lyckan i en symbol av Disneyworld och så oväntat åker jag förbi Glädjen, en ovanligt tråkig industriplats och där finns ingen avfart. Men jag tyckte det var Gardellskt, mellanmjölkskt och svenskt på en gång. Showen blir snäll, barntillåten och utan könsord.

Så det blir inga ”Shut up and suck”?

–Mycket lite. Jag försöker istället lansera ”dåndimpen”, ett uttryck som fallit i oförtjänt glömska. Det handlar väldigt mycket om att våga, att inte duga och om att inte bli bjuden på en hippa. Vägen ut från det som inte var the happiest place on earth.

Just nu klipper Gardell åtta avsnitt av sin kommande religionsserie Åh Herregud!, som han kallar en ”blasfemisk söndagsskola”. Naturligtvis har han på sin blogg spått hur det kommer att gå: ”Ingen kommer att titta, recensenterna kommer att hata den, hela serien är en katastrof, jag borde byta till hemlig identitet.”

Apropå religion, börjar vi prata om jordbävningsreportagen från Haiti, där folk som överlevt tackar Gud för att han välsignat dem så att familjen är vid liv. Frågan är vad det innebär för de 200000 som dog och de miljontals som nu är hemlösa.

–Det är djupt mänskligt att tacka Gud men då kommer ju frågan om de andra 200000 – ville Gud att de skulle dö? Men jag tror inte att Gud ville detta. Jag förstår det mänskliga i att be ”Gode Gud låt min dotter överleva flygplanskraschen” men tror inte att det är Guds uppgift att vara gallrare, att vara trädgårdsmästare. I valet mellan Gud som allsmäktig och kärleken måste man välja kärleken.

Harry Amster

harry.amster@svd.se

Fler artiklar | Blogg