Ständigt i takt med tiden

I inledningen av nya dokumentärfilmen Joan Baez: How sweet the sound tas vi med till klassiska Club 47 i Cambridge 1958. I rampljuset sitter en mycket ung och mycket allvarlig Joan Baez. Hennes mörka hår böljar ner över hennes axlar hon knäpper mjukt på gitarren och sjunger med ett pärlande vibrato sorgliga folksången Barbara Allen.

–De där bilderna, det är otroligt, jag ser så oförstörd ut. De hittade filmen i en kvinnas frys när de letade material till dokumentären, antagligen är det därför kvalitén är så bra. Nu har filmen åkt tillbaka in i frysen, säger Joan Baez.

Hon sveper sin ullponcho om sig, det är lite småkyligt i den sterila logen på Cirkus, där vi sitter på varsin pinnstol. Det är 29 år sedan hon senast var i Sverige. Om några timmar kommer hon leende att ta emot publikens stående ovationer från den scen hon fått berättat för sig att hennes älskade idol Jussi Björling också uppträtt.

–Han har funnits i bakgrunden i hela mitt liv. Igår besökte jag hans grav och tände ett ljus. Jag har aldrig blivit så berörd av någon röst som jag blir av Björlings. Min mamma som introducerade honom för mig när jag var åtta år skulle säga att det beror på tårarna i hans röst.

Jag är först människa, sedan pacifist och sedan folksångerska. Så brukade Joan Baez beskriva sig själv och hennes politiska engagemang har gått som en röd tråd genom hela hennes liv, även om hon idag säger att hon inte tar sig själv på lika stort allvar som när hon var yngre. Tillsammans med folkmusiker som Pete Seeger och något mer motvillige Bob Dylan gav hon ansikte åt den amerikanska proteströrelsen under 1960- och 70-talet. Hon kämpade mot rasmotsättningar tillsammans med Martin Luther King, reste till Vietnam under de amerikanska bombräderna 1972 och blev satt i fängelse på grund av sina protester mot rekryteringen av amerikanska soldater.

Det är inte konstigt, men väl så orättvist, att politiken till stor del kommit att överskugga hennes musikaliska talang. Förutom att vara en duktig sångerska är hon en briljant gitarrist och låtskrivare som gjort sånger som Love song to a stranger och hitten Diamonds and rust.

–Jag kom inte på tanken att göra egna låtar förrän någon sa åt mig att jag borde göra det. Det var under 70-talet, men lika snabbt som jag började, lika snabbt slutade jag, för 15–20 år sedan. Istället började jag skriva poesi, nu ska jag snart släppa en poesibok, säger Baez som menar att harvande i gamla hjulspår gör henne tokig.

–Nostalgi, framförallt vad gäller musik får det att krypa i mig. Jag blir smått skräckslagen när jag måste göra sådana konserter, jag gillar att framföra några låtar som tar publiken tillbaka, men samtidigt måste musiken vara i takt med tiden.

Det måste gå åt rätt mycket tid åt att kämpa mot de som vill knuffa dig tillbaka?

–Jag förstår ju att jag är vandrande historia när jag kliver upp på scenen. Men jag kämpar emot. Jag är för ickevåld, men det finns inget som förbjuder att man knuffas.

Man behöver inte blicka så långt tillbaka i tiden för att se att Baez fortfarande är en stridbar politisk kraft. Dokumentären Joan Baez: How sweet the sound visar bilder från Sarajevo 1993 som är nog så starka som den brutalt otäcka ljuddagbok hon själv spelade in i Hanoi tjugo år tidigare, där delar finns med på hennes skiva Where are you know my son. Hon var den första stora stjärna att uppträda i Sarajevo under brinnande inbördeskrig.

Du beskriver i din självbiografi att du länge vaknade kallsvettig efter månaderna i Vietnam. Hur hanterar du allt du upplevt?

–Jag begraver det, annars skulle jag gråta hela tiden. Vietnam var antagligen det starkaste jag varit med om, det var så mycket död, så mycket kroppar. Men det finns fortfarande mer vackra än hemska saker i mitt liv. Som Jussi Björlings röst som ju alltid har följt med mig. Eller naturen. Jag har en liten trädkoja hemma i San Francisco där jag sover ibland på somrarna. Mitt däruppe bland fåglarna vaknar jag leende.

Erika Hallhagen

08-13 54 18

erika.hallhagen@svd.se

Fler artiklar