Jämställdhet i vänteläge

Kulturvärlden är väl jämställd? Den ligger väl alltid steget före samhället? I början av 00-talet stod det klart att så inte var fallet. Kvinnorna var på undantag där precis som i närings- livet. Det var männen som var teaterchefer, det var männen som fick de största rollerna, det var männen som regisserade och skrev film och en dirigent var bara ett annat namn för en person med snopp.

En granskning som SvD gjorde 2003 visade att 70 procent av ledarna inom teatern var män och att motsvarande siffra inom musiken var 80 procent. Inom kultursfären var kvinnorna i princip bara i majoritet i en roll – som besökare.

Men så slog det till. Det började puttra. Det anordnades seminarier och chefskurser för kvinnor, plitades ihop skrifter diskuterades genus på museer och ämnet den ojämställda kulturen fick allt mer plats i medierna.

Kort efter SvD:s granskning tillsatte regeringen Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet. Två år senare överlämnades en över 600 sidor tjock SOU till dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky. Bland annat föreslogs ett mål om att minst 40 procent av alla personer på och bakom scenen ska vara kvinnor.

Under hösten blev det regeringsbyte och betänkandet blev liggande. Nya kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var, kanske inte så förvånande, ointresserad av procentmål. Men våren 2007 gick hon ut och lovade sex miljoner till ökad jämställdhet inom scenkonsten. Dessutom tillsattes ännu en utredning som skulle belysa jämställdheten.

I januari i år kom rapporten På väg mot en jämställd scenkonst från Kulturrådet som visade att medveten-heten om jämställdheten inom scenkonstområdet har ökat de senaste åren. Bland annat konstaterade man att andelen kvinnliga chefer vid landets stadsteatrar har ökat från nästan 0 till 40 procent de senaste tre åren.

Även inom filmen har det rört på sig. 2006 tillsattes ett jämställdhetsmål som liknade förslaget från Plats på scen. Minst 40 procent av de producenter, regissörer och manusförfattare som får filmstöd ska vara kvinnor. Det skulle ha uppnåtts under 2009, men just nu ser det inte ut som om man lyckas (se intervjun med Anna Croneman sid 15). Fast en diskussion om mansdominansen i filmvärlden har i alla fall kommit igång. Om det hjälper återstår att se.

Också på konstområdet har mans- dominansen varit på tapeten. Moderna museet upptäckte att de hade stora svarta hål i sina samlingar, det saknades ju kvinnor! I Det andra önskemuseet vill man därför ge ”det tidiga 1900-talets kvinnliga konstnärer en mer rättvis plats i historien”. 2008, inför museets 50-årfirande, bad Lars Nittve om 50 miljoner kronor av regeringen för inköp av klassiska verk av kvinnor. Han fick bara fem miljoner från kulturministern. Men museet har fått in flera donationer, både i form av pengar och viktiga verk.

Ytterligare något som tryckte in feminismen i Kultursverige var Dunkers, Liljevalchs och Riksutställningars utställning Konstfeminism. Feministisk konst från 70-talet och framåt lockade besökare runt om i Sverige och fick den framstående feministiska brittiska konsthistorikern Griselda Pollock att säga att Sverige är ett föregångsland.

Det gäller hur som helst inte alla områden. I synnerhet inte musiken. En rapport från Föreningen svenska tonsättare lyfter fram två viktiga problem. Det första är ack så klassiskt, att kvinnor anges som ”kvinnliga” tonsättare. Normen är alltså man. Det andra problemet är att kvinnor i betydligt mindre utsträckning får beställningar för stor orkester.

Föreningen Kvast, som bildades förra året för att öka medvetenheten om kvinnliga tonsättare, skapade uppståndelse nyligen när de visade att endast 1,2 procent av tonsättarna är kvinnor på Sveriges 12 största symfoni- och kammarorkestrars program för 2008–2009.

Det har varit en hel del fokus på siffror under åren som har gått. Nästa stora utmaning är förstås att se till att kvinnorna ökar i procentenheter utan även kommer in i innehållet , att det blir allt mer självklart att inte bara historier om män av män får mest utrymme. En kvinna som chef är som bekant ingen garanti för jämställdhet.

I februarinumret av samhällstidskriften Arena ställer man frågan vad som har hänt med den feministiska debatten. Många upplever att den fortfarande pågår inom forskningen och i olika nätverk och organisationer. Däremot är de flesta av de tillfrågade feministerna i Arena av uppfattningen att den är mer sällsynt inom mainstreammedierna och bland ”vanligt folk” nu än under första halvan av 2000-talet. Maria Sveland, författare till Bitterfittan, tycker till och med att 2008 var ett år då feminismen tvingades ta flera steg bakåt. Debatten kring SVT-dokumentären Könskrig nämns i Arena, som så ofta annars, som ett skäl till att den feministiska debatten plötsligt tystnade.

Om det även påverkar synen på kvinnorepresentation och genusfrågor inom kulturen får framtiden utvisa. Risken är stor. För inte snackas det lika mycket om jämställdhet idag som för några år sedan?

”Målet måste vara 50–50”

Anna Croneman är framförallt känd för de Emmynominerade tv-serierna Kronprinsessan och Kungamordet byggda på Hanne Vibeke Holsts romaner om livet i Rosenbad ur kvinnlig synvinkel. Manusen är skrivna av Pia Gradvall och Sara Heldt och för regin står Kathrine Windfeld. Anna Croneman står också bakom en tredje planerad del med Suzanne Reuter i huvudrollen.

Nästa vecka har hon premiär på I skuggan av värmen, byggd på en bok av Lotta Thell, med manus av Karin Arrhenius och regi av Beata Gårdeler. Dessutom producerar hon filmatiseringen av Helena Henschens roman I skuggan av ett brott. Idel kvinnor alltså. Och filmer byggda på böcker.

Anna Croneman tycker att det är lättare att hitta bra material till filmer i redan skrivna böcker än i de originalmanus hon tar emot. Vilket naturligtvis beror på att en bra romanförfattare investerat mycket tid och kraft på sin berättelse.

–Jag har medvetet valt det som intresserar mig och då är det inget konstigt att det blir kvinnliga berättelser, säger hon som förklaring.

Och för en del kvinnliga berättelser tycker hon det måste vara kvinnliga regissörer för att filmerna ska komma till sin rätt.

Det tog tid att hitta Kathrine Windfeld för Kronprinsessa och Kungamordet, men det var det värt menar hon.

Den första långfilm hon producerade efter att ha gått ut producentlinjen på Dramatiska institutet 1995 var Veranda för en tenor i regi av Lisa Ohlin men hon har även producerat Familjehemligheter i regi av Kjell Åke Andersson, Livet i 8 bitar av Jonathan Metzger och Kontorstid av Tomas Alfredson.

Från Migma film där hon började med Anita Oxburgh värvades hon till SF, men är numera sin egen tillsammans med Jan Blomgren på Bob film på Söder och satsar på minst 50 procent kvinnliga regissörer och manusförfattare.

Det är många män som känner sig orättvist behandlade och även framför det till henne. Men det slår hon bort med att av 100 amerikanska filmer är det sex som har en kvinnlig huvudperson. Och vart tar alla intressanta kvinnliga regissörer vägen? De gör ett par filmer och sedan försvinner de.

–Jag värjer mig mot att diskutera innehåll gentemot kön. Jag talar hellre om att hitta andra berättelser. Kommer fler kvinnliga regissörer fram följer innehållet med. Kulturen, även filmkulturen, bärs upp av kvinnopubliken. Självklart måste vi göra filmer för dem.

Det hon sett genom åren är att Filminstitutet delar ut lika mycket utvecklingspengar till män som till kvinnor, men när det kommer till produktionsstöd har många kvinnor försvunnit, de får helt enkelt inte ihop finansieringen.

– Det kan bero på att kvinnor ofta hänger upp allt på ett enda drömprojekt, säger hon och illustrerar med att bära fram ett tunt papper på darrande händer.

–Medan män har flera projekt. Mitt råd är att ha flera bollar i luften samtidigt. Går inte en idé igenom, så lyckas kanske nästa. Det är också viktigt att, när man är klar med ett projekt, ha ett nytt på gång. Så att man inte låter sig nedslås om något inte går fullt så bra som man hoppats.

Hennes andra råd är att göra flera saker för att skaffa sig erfarenhet till exempel tv-serier, vilket många kvinnliga regissörer också gör nu.

– Så länge vi inte ens nått målet 40 procent kvinnliga regissörer är det viktigt att fortsätta kämpa. Målet måste vara 50–50. Allting annat är att påstå att kvinnor är konstnärligt mindre begåvade än män.

Vad är ditt eget mål?

–Mitt mål är att vinna en Guldpalm, säger hon självklart.

”Men ni vill väl inte bli spelade bara för att ni är kvinnor, får vi ofta höra”

Det är repetition i Konserthuset en snöig marseftermiddag. Musikerna släntrar in och börjar rigga. En av musikerna vänder sig till en man som står vid pulten. Dirigent? Nähä, har han inte kommit ännu? Jag pekar på Grete Pedersen som står böjd över partituret. Aha.

Snart böljar klangerna fram och tillbaka i Karin Rehnqvist verk Salve Regina. Koncentrationen mellan dirigent, tonsättare och musiker är total. Ingen funderar på vem som är man eller kvinna.

–Jag har inte upplevt mig motarbetad. Men det kan ta en stund innan förvåningen lägger sig, särskilt hos professionella ensembler, säger Grete Pedersen och berättar skrattande om hur folk betedde sig när hon tidigare hade en manlig assistent; vem som hälsades på och vem som fick hotellnycklarna.

Hon tillhör Nordens dirigentelit, en av få kvinnor. Det gäller att inte tolka motgångar som kvinnoproblem, resonerar hon, då kommer vi ingen vart.

Karin Rehnqvist har under sina 25 år i yrket ofta fått symbolisera ”den kvinnliga tonsättaren”. För yngre tonsättare ligger vägen mer öppen, men även de får ofta bära ansvar för kvinnosläktet: ”Kvinnor kan inte komponera” kan det heta när en kvinnas musik ogillas, ”dålig kompositör” om en man skrivit uselt.

–Men ni vill väl inte bli spelade bara för att ni är kvinnor, får vi ofta höra. Nej, men vi vill att vår musik ska finnas med i repertoaren på samma villkor som männens, säger Karin Rehnqvist.

Utredning på utredning talar sitt tydliga språk. När andra konstområden kommit en bit på väg mot en normal fördelning kvinnor–män, lever konstmusiken i en svunnen tid. Få kvinnliga chefer, få kvinnliga dirigenter. I orkestrarna däremot har anonyma provspelningar lett till en normalisering, även om instrumentvalen ännu är könsstereotypa: harpa ja, pukor nej!

Och på konsertprogrammen regerar döda män. Av de få levande tonsättarna är en dryg procent kvinnor, trots att runt 20 procent kvinnor utbildar sig till tonsättare, och att de 10–20 procent som är yrkesaktiva får beställningar och levererar.

Men spelar det någon roll att kvinnors musik glöms bort? Ja, svarar allt fler, konstmusiken som helhet blir både sämre och tråkigare av att konsekvent kvotera in män, det handlar om genrens överlevnad.

–Det är befängt att ha strukturer som förhindrar kvinnor att uttrycka sig konstnärligt inom konstmusiken, säger Sten Melin, ordförande i Föreningen svenska tonsättare.

Utredaren Kerstin Hultman skriver i Plats på scen att det är en fråga om demokrati. Musik påverkar oss och är därför också en maktutövning; skval för att lugna, vaggvisor för att söva, musik för att mobilisera i krig och politik. När kvinnor söker andra arenor dräneras institutionerna, där makten i dag finns, på kompetens och talang. Så stagnerar de och hamnar ännu mer efter sin samtid.

Och Karin Rehnqvist talar om en vision:

–Ett mångfacetterat musikliv, högre kvalitet och fler röster.

I höstas trummade hon och några kolleger ihop ett tonsättarmöte och bildade Kvast för att lyfta fram kvinnornas musik. Först granskade de 12 orkesterinstitutioner. Uppmuntrande, konstaterade de. För männen. 98,8 procent av tonsättarna är nämligen män 2008/2009. Det varierar för enskilda institutioner och över tid, men totalsiffran har varit likartad även tidigare år.

Reaktionerna lät inte vänta på sig: från seriösa pudlar från stora institutioner, omedelbara inbjudningar till programråd till avfärdandet av det som en icke-fråga, att musiken står över sådana diskussioner. Men också ilskna ifrågasättanden av kvaliteten på kvinnors musik.

Varför är det så laddat? Och så svårt för kvinnorna att bli spelade? Den hårda konkurrensen är en del. Tonsättarna blir flera men nyskriven musik trängs hela tiden undan, av slentrian och av ekonomiska skäl: gammal musik är billigare än nyskriven.

–Ett stort problem är att konstmusiklivet inte befattar sig med samtiden. När mer än 90 procent av repertoaren är av döda tonsättare så missgynnar det alla levande kompositörer, kvinnor som män, säger Sten Melin.

En annan faktor är dirigenternas makt över repertoaren. I Sverige vill vi gärna ha utländska ”stora namn”.

–Men för att få en stjärna kräver agenturerna att du också tar några karriärhungriga spolingar och de vill främst träna traditionsrepertoar. Då blir det inte musik av vare sig svenska tjejer eller killar, säger Sten Melin.

Mycket kokar ner till nätverken: orkesterchefer är män, dirigenter är män, kompositionslärare är män. Och musikhistorieböckerna är gamla och kliver runt i genikulter som odlades runt förra sekelskiftet.

–Det är oftast män som skrivit musikhistorien, och då glöms kvinnorna bort. För att komma in i konstmusikens kanon måste man spelas ofta och bli omskriven. I den svängen är det mest män, säger Eva Öhrström, professor i musikvetenskap, som påpekar att det från 1800-talet och framåt alltid har alltid funnits runt 10 procent kvinnliga tonsättare, många också uppskattade och spelade av sin samtid.

Men var är de nu? Att deras musik skulle varit sämre finns inga belägg för. Även Bach och Vivaldi var bortglömda under lång tid, påminner hon.

”Får inte bli klassad som ett enfrågeparti”

Hon presenterade sig med buller och bång redan under examensutställningen från Kungliga konsthögskolan 2002. Då med hårdbarkade anarka- feminister klädda i rosa klänningar, en färg som hon lånat från den feministiska konströrelsen riot girls. De senaste åren har hon tolkat Gothic Lolita.

–Jag är intresserad av den könsöverskridande leken som är accepterad inom den subkulturen. Att även män som klär sig i kvinnokläder kan få uppskattning, säger hon.

Inom den japanska lolitakulturen anspelar termen lolita på en slags gullig ungdomlig oskuldsfullhet. För Ulrika Minami Wärmling är både utseende och kläder viktiga, men på ett djupare plan.

–Det handlar om hur man klär ut sig till tjej fast man är kvinna. Och kläder som en yttre manifestation till det inre, säger hon.

Men tydligast av allt i Wärmlings konstnärskap är att hon ständigt intresserar sig för sin egen omgivning, som hon sedan tolkar. ”Gräv där du står” är Minami Wärmlings signum och fäblessen för Japan har sin grund i att hon numera är gift med en japanska.

–Om man inte kan se det feministiska i mina nya verk blir jag besviken, men det är inte alla som får ihop HBT och feminism.

–Nu ska jag visa två killar i tjejkläder för att påvisa att könsroller är ett yttre attribut.

Ulrika Minami Wärmlings verk är både poetiska och politiska. Och hon tycker det är viktigt att konsten når ut till folket.

–Men man får inte bli klassad som ett enfrågeparti. Jag vill att många ska kunna se mina tavlor, det är så man kan nå ut med sitt budskap eller i alla fall skapa viss debatt, säger hon.

Utställningen med nya verk av Ulrika Minami Wärmling visas på Galleri Charlotte Lund 14 maj tom 18 juni.

”Diskussionen kan inte ignoreras på samma sätt”

–Genus- och normdiskussionen kan inte ignoreras på samma sätt. Folk säger inte längre: ”Nej men Gud, då kommer vi inte ha någon kvalitet kvar!”

Liv Elf Karlén har just kommit till Lacrimosas scen på Söder i Stockholm. Dagordning – en otrendig föreställning om statusstress har nypremiär på lördag och det är dags för eftermiddagsrepetitioner.

Föreställningen handlar om uppgivna Lisen som bara vill hålla för öronen för sådant som förhållanden, barn, bostadsrätt och karriär. Liv Elf Karlén har både skrivit och regisserat och spelar själv Lisens inre, irriterande clown.

Liv Elf Karlén är självklart nöjd med Lacrimosas bedrifter, sedan starten 1999 har gruppen med träffsäker humor försökt berätta ”hennes berättelse”, men alltså också med utvecklingen inom scenkonsten i stort.

Nästa steg tycker hon är att genusdiskussionerna även leder till ett ”normkritiskt” arbete.

–Teatrarna saknar verktyg och strategier för att föra in diskussionen i föreställningsarbetet.

Efter att gruppens bok Större än så här – tankar för en genusnyfiken gestaltning utkom för ett år sedan har hon varit ute och föreläst om just sådana strategier.

–Det finns ett enormt sug att hitta konkreta sätt att jobba på, i synnerhet bland eleverna på Scenskolan.

Samtidigt tycker hon att det svagare intresset för feminism i övriga samhället märks även på teatern. Det upplevs inte som så ”trendigt” längre.

–Men den stora striden nu är om det ska finnas en politik som arbetar för mångfald och normkritiskt tänkande i kulturen eller om man bara ska jobba efter vinstdrivande intressen.

Behövs Lacrimosa fortfarande?

–Ja, det tycker jag! Det sätts upp så mycket tråkigt. (Skratt.)

–Fast det har blivit bättre – även om ett repertoarår på Stadsteatern fortfarande kan innebära Fadren och Strindberg och vara väldigt mycket manlig kanon.

Erica Treijs

08-13 59 43

erica.treijs@svd.se

Fler artiklar | Blogg

Jeanette Gentele

08-13 51 42

jeanette.gentele@svd.se

Fler artiklar | Blogg

Jenny Leonardz

08-13 55 24

jenny.leonardz@svd.se

Fler artiklar

Lina Kalmteg

08-13 56 41

lina.kalmteg@svd.se

Fler artiklar | Blogg